Dagen har tillbringats i solstekarmode ute på isen och kantats med knäpimpling och grillad pyttipanna. Inte helt fel! När jag kom hem la jag mig, välförtjänt tyckte jag, under täcket och det ledde till en ofrivillig powernap (jag tycker inte om att sova på dagarna). När jag vaknade mådde jag som vanligt jättekonstigt, illamående och alldeles mojsig i hjärnan efter den korta sovstunden. Dum som jag var loggade jag in på Schoolsoft och fick där se ett trevligt mail från min fysiklärare som inbjöd till omprov. Hallelujah! Det vore århundradets underdrift att säga att jag och Fysik B är kompatibla med varandra och det är den enda kurs jag känner går riktigt, riktigt dåligt. Just nu ligger jag på G, med lite tur VG, och det har aldrig tidigare hänt. Nu vet jag vad ni tänker, bortskämda, missnöjda mig som aldrig kan vara nöjd. Och kanske ligger det någonting i det. Kanske behöver livet kantas av ett VG då och då, utan att det förstör så mycket. Men jag vet att jag har bra betyg, och det är ingenting jag fått till skänks, jag har alltid jobbat galet hårt för det, och sådana här saker sticker mig i ögonen någonting så otroligt. För när man har tillräckligt bra betyg för att komma in på
alla utbildningar utom den enda man egentligen vill, då kan man inte undgå att känna sig otillräcklig.
Som vanligt när jag är på tycka-synd-om-mig-humör ser jag till att skämma bort mig rejält och boka en resa. Ibland undrar jag ifall jag skulle vara rik om jag sparade pengarna istället för att hela tiden köpa flygbiljetter och tågresor. Fast å andra sidan, hur roligt skulle jag ha då? Den här gången bokade jag min biljett till Paris, den 17e juni, samt en miniweekend i Stockholm i april som kommer präglas av tysk fägring. Det kommer bli en händelserik vår och sommar och mitt i all betygsångest och studentklänningshets kan jag inte låta bli och undra ifall det inte var meningen att det skulle bli såhär. Vore det inte för de där satans VG'na i Matte C och Fysik B skulle jag aldrig ens ha sökt jobbet på Disneyland. Och kanske är det så att jag kommer resa iväg, ha en fruktansvärt rolig tid i världens metropol för att sedan komma hem och bli en jättebra läkare. Kanske är min tid för det inte inne än. Den som lever får se.
Jag börjar bli lite smånervös för det här med att vara borta ifrån mina 3 kära familjer så länge. Tur att Internet finns! Otur att mina morföräldrar hittills bara lärt sig sms'a och vägrar låta Skypa komma innanför sina väggar. Men mitt i all nervositet och försaknad börjar jag bli riktigt förväntansfull! Och det av ganska konstiga anledningar. Jag längtar till att få åka och handla för första gången och bestämma vad som ska vara stamingredienser i
mitt kök. Jag längtar till att få brev till en adress som börjar med "Sandra" och slutar med "France". Och jag längtar till att få hälsa mina familjemedlemmar välkomna när de anländer till Charles de Gaulle för att sedan visa dem runt i min nya hemstad.
Nu ska jag tokladda för årets sista mello och förbereda mig på att lättat andas ut eller argsint gråta över hur dumt folk röstar. Go, The Moniker!!!!!
