Det har varit tyst här ett tag. En kommentar om hur himla töntigt och onödigt det är med bloggar grävde sig djupare än den skulle. Som ny i en stad behöver man alla vänner man kan få och vill inte de nya vännerna läsa om nya skor man har köpt så skriver man inte heller om det. Sedan inser man att man förlorat sig själv i det där resonemanget och det är just det som har hänt. Men kanske är det inte bara för läsarna man skriver. Kanske är det för att man djupt därinne vill finna sig själv. Sätta ord på det där man inte förstår när det bara bubblar omkring i hjärnan.
Ord blir så vackra när de är ledsna. Och idag är det bara ledsna ord som formas av fingrarna på tangentbordet. Jag kan knappt förmå mig att skriva det. För då kanske det blir sant. Jagkuggademinförstatentapåläkarprogrammet. Niokommafem poäng ifrån att slippa en omtenta. Men framförallt, 9,5 poäng ifrån att visa mig själv att jag duger. Vem vill ha en läkare som inte klarar tentorna? Som inte förstår vad hon läser? De säger att alla som tar sig in på läkarprogrammet också tar sig ut. Det känns som önsketänkande. När jag åkte hem från Linköping för drygt en vecka sedan hade jag klarat av min första termin och hade bara 10 kvar. Nu har jag fortfarande 11 terminer att ta mig igenom.
Det är svårt att tänka att jag hade kunnat göra något annorlunda. En del grejer måste man göra. Äta. Sova. Duscha. Fast å andra sidan, Boron bryr sig inte om ifall man har fett hår, kanske jag också borde strunta i det. Det jobbigaste är att veta att jag gav allt jag någonsin kunde under de där 12 helvetesdagarna av tentaplugg. Och nu måste jag göra det igen.
Gamla tårar står det som rubrik. Och det är för att de tårarna som kom när det stora feta U:et hamnade i min inkorg, måste torka nu. Från och med att jag går och lägger mig ikväll ska mitt förråd av jävlaranamma fyllas på. För jag VET att jag ska klara den där sablarns tentan i augusti! Jag behöver bara bli 11,87% bättre. Det ska gå!
