Idag arbetade jag min sista dag på Disneyland. Jag var på Harrington's, som vanligt, min älsklingsbutik! I början höll jag på att dö av tristess för det var helt tomt i säkert en timme. Sedan blev det som vanligt igen. Jag älskar att jobba morgonen när man är själv i butiken och verkligen kan ta sig tid och prata med gästerna. Det är så jobbigt att göra när arbetskompisar står och hänger över en. Nu har jag till och med blivit så tuff att jag brukar småprata på franska! Det ni!
I alla fall så hade jag ju tagit med chokladbollar och jag ställde det inne på kontoret, men när jag kom tillbaka en stund senare hade ingen ens smakat en enda. Då öppnade jag locket på burkarna, för jag tänkte att de kanske var rädda. Och vips började folk käka! De kom till mig och sa att de var sååååååå goooooodaaaaa! Ryktet spred sig och folk från andra butiker kom också och smakade. Folk från lagret åt och till och med en kille som kommer förbi en gång per dag och skjutsar grejer till hotellen. Det kom folk jag aldrig träffat förut och berömde mig för dem. Och så smakade jag själv och shit, alltså, de var jätteäckliga! Alldeles för mycket kakao så de var alldeles svarta, hårda och konstiga. Men men, smaken är väl som baken!
Jag börjar fundera på om det var snäll-med-Sandra-dagen idag, för alla var verkligen hur gulliga som helst! En kille, som jag gillar jättemycket, sa att jag såg så väldigt feminin ut med utsläppt hår och att han gillade att folk såg honom stå och prata med en sån attraktiv kvinna - hahaha! Snygga killen från butiken vi delar lokal med, som jag knappt vågat säga hej till, kom också och pratade med mig och jag lyckades hålla en konversation på säkert en kvart - på franska - intressant. Och min team leader, han som gav mig namnbrickan, kom till mig och sa massa om hur bra jag var i kassan, att jag alltid är effektiv, alltid ler och arbetar väldigt autonomt. Typiskt att alla ska bli så schyssta nu! Hade det varit såhär hela tiden hade jag ju trivts hur bra som helst.
Sedan skulle jag gå hem och skulle gå omkring och säga hejdå till alla. Det skulle inte vara något problem för de flesta gillar jag inte. Jag kommer inte sakna dem och en del kommer jag förmodligen aldrig tänka på igen. Men adderar man massa hejdån med endast tre timmars sömn leder det oavbrutet till övertrötthet och när Francesco kramade mig och berömde mig för att jag lärt mig allting så fort och var så duktig och allt, då började jag stortjuta. Usch, vad pinsamt!
Sedan kom jag hem och skulle börja städa och packa. Jag tänkte att jag är nog färdig vid 22, så kan jag se lite på film och sova tidigt. Men så insåg jag att jag inte hade några som helst kontanter till tvättmaskinen, och jag måste ju tvätta sängkläderna. Så det var bara att ta sig en promenad till närmaste bankomat, vilken ligger cirka 10 minuter härifrån. Så när jag kom hem insåg jag att tvättomaten inte accepterar större sedlar än 5:or, och jag hade en tjuga. Så jag fick gå till McDonald's, som ligger 20 minuter bort (enkel väg!), köpa en milkshake för 2 euro, och sedan traska hem igen. Jag började väl städa på allvar vid 22 kanske, och nu börjar jag snart känna att jag är klar. Jag har inte packat handbagaget och inte städat diskhon, men det tänkte jag göra imorgon bitti. Jag har varit så sjuuuuukt noga när jag har städat, för det gick ju inte så bra förra gången (slutade i tårar för min del). Så jag hoppas verkligen de inte har något att klaga på, för då dör jag! Skulle ju vara snyggt om jag får välja mellan att missa flyget för att städa mer, eller förlora min deposit på 2000 spänn.
Har förresten slängt helt sjukt mycket grejer. Typ mat som legat här hela sommaren (då menar jag ris, pasta och sånt, era snuskisar!), vin, en hel flaska diskmedel, disktrasor, burkar, glas, påslakan och massa sånt. Imorse var soptunnan härnere tom. Ni vet en såndär återvinningssoptunna, en stor? Nu, när jag slängt allt mitt, är den nästan full. Och jag hade inte så många påsar heller så jag har mest bara lagt mina grejer där. Hoppas jag hunnit sticka härifrån innan de märker det och kan anklaga mig!
Nu ska jag försöka få lite välbehövlig sömn. Skulle behöva duscha, för jag svettas som ett djur efter all städning, men då smutsar jag bara ner. Jag får nöja mig med att dutta lite i pannan med en blöt handduk. Förlåt mig om jag luktar svett när jag kommer hem. Justja, på tal om svett, måste berätta en sak! Idag, när jag tömde mitt skåp på jobbet, luktade det så sjukt äckligt av mina skor! Jag hoppas personen som ska kontrollera att skåpet är tomt inte blir blind av den frätande syran som måste tränga ut därifrån. Och så har jag lagt alla skor i handbagaget för att de är så tunga. Och tidigare, när jag skulle lägga ner en bok också, så öppnade jag väskan och fällde till och med en liten tår för lukten som slog emot mig var så bastant. Den lukten är det ingen som kan tävla med. Väskan kommer inte gå igenom tullen för den kommer klassas som en bomb.
fredag 30 september 2011
torsdag 29 september 2011
onsdag 28 september 2011
Att handla är en lyx
Nu börjar det närma sig hemresa för mig. På fredag sticker jag tillbaka till Svea Rike. Det är massa som ska göras innan dess! Imorgon är det min sista dag på jobbet, så jag vill bjuda på något. Min rumskompis tog med sig negerbollar när hon slutade, och det tyckte jag var så himla smart för det är lätt och svingott, så jag ska också ha med mig det. Har varit uppe på morgonen nu och bakat och sett på Idol (varför röstade ni inte på Amanda Persson? :O), så nu ska jag snart åka och jobba. Ikväll blir det Villagen med några från jobbet. Det kan bli intressant!
I alla fall, igår skulle jag handla grejer till baket. Havregrynen gick bra, jag har ju letat efter det i 15 veckor, så jag började ha ganska bra aningar om vart det kunde finnas. Sedan hittade jag kokos rätt fort också, snubblade över en kak/bak-avdelning. Jag tyckte att kakaon skulle finnas där någonstans, men icke. Gick omkring i säkert 20 minuter och letade innan jag frågade en tant som jobbade där. "Men det är ju där borta." sa hon och pekade på stället där jag stått och bara stirrat i säkert 5 minuter. Jag gick tillbaka och stirrade och letade överallt där hon pekat i ungefär 10 minuter. Sedan sa de att affären stänger om 5 minuter så jag gick tillbaka till henne och sa att jag verkligen inte hittar det, och frågade om hon kunde visa vart det står. Då suckade hon jättehögt och sa "Nej, vi har stängt nu.". Då blev jag arg, för det är faktiskt inte mitt fel att de har organiserat sina hyllor HELT ologiskt (fisken med frukten - hallå?). Dessutom verkar hon aldrig ha smakat negerbollar utan kakao, jag tror inte det skulle vara så gott. Så jag sa att hon fick ta och visa mig och då blev hon ännu surare och stampade fram till en helt annan hylla än den hon pekat på först. "Där är det! Där har du mer. Kakao, kakao, kakao, överallt!" sa hon. Jag tog ett paket, skrattade lite åt henne och log sedan överdrivet "Tack så heeeeeemskt mycket för din hjääääälp!". Nu i efterhand undrar jag om jag inte skulle ha tagit och frågat henne att jag är med och bidrar till hennes lön så hon kanske skulle vilja vara lite schysst och inte skrämma bort sina kunder.
Nu har jag i alla fall 45 små negerbollar i burken och fyra små negerbollar i magen. Det vart lite mycket kakao, men jag tänker att det kanske kan ta bort barnsligheten på det. Typ som att mörk choklad är vuxnare än mjölkchoklad.
I alla fall, igår skulle jag handla grejer till baket. Havregrynen gick bra, jag har ju letat efter det i 15 veckor, så jag började ha ganska bra aningar om vart det kunde finnas. Sedan hittade jag kokos rätt fort också, snubblade över en kak/bak-avdelning. Jag tyckte att kakaon skulle finnas där någonstans, men icke. Gick omkring i säkert 20 minuter och letade innan jag frågade en tant som jobbade där. "Men det är ju där borta." sa hon och pekade på stället där jag stått och bara stirrat i säkert 5 minuter. Jag gick tillbaka och stirrade och letade överallt där hon pekat i ungefär 10 minuter. Sedan sa de att affären stänger om 5 minuter så jag gick tillbaka till henne och sa att jag verkligen inte hittar det, och frågade om hon kunde visa vart det står. Då suckade hon jättehögt och sa "Nej, vi har stängt nu.". Då blev jag arg, för det är faktiskt inte mitt fel att de har organiserat sina hyllor HELT ologiskt (fisken med frukten - hallå?). Dessutom verkar hon aldrig ha smakat negerbollar utan kakao, jag tror inte det skulle vara så gott. Så jag sa att hon fick ta och visa mig och då blev hon ännu surare och stampade fram till en helt annan hylla än den hon pekat på först. "Där är det! Där har du mer. Kakao, kakao, kakao, överallt!" sa hon. Jag tog ett paket, skrattade lite åt henne och log sedan överdrivet "Tack så heeeeeemskt mycket för din hjääääälp!". Nu i efterhand undrar jag om jag inte skulle ha tagit och frågat henne att jag är med och bidrar till hennes lön så hon kanske skulle vilja vara lite schysst och inte skrämma bort sina kunder.
Nu har jag i alla fall 45 små negerbollar i burken och fyra små negerbollar i magen. Det vart lite mycket kakao, men jag tänker att det kanske kan ta bort barnsligheten på det. Typ som att mörk choklad är vuxnare än mjölkchoklad.
tisdag 27 september 2011
Farväl Paris
Igår var en dag som började lite konstigt och avslutades väldigt fint. Det här med kindpussar, hörrni... det kanske är gulligt och så, men det finns så mycket trubbel med det. Typ, vem ska jag pussa? När ska jag göra det? Ska man hålla om varandra? Ska man viska saker till varandra? Vad ska man viska? Och ja, massa saker att ta ställning till. Jag trodde i alla fall att jag hade fått grepp om det mesta, men tydligen inte. Det är en tjej på jobbet som jag alltid pussar när vi träffas. Och så igår, när jag stod i kassan, så kom hon. Hon lutade sig mot mig och då trodde jag att det var dags, så jag dök fram med huvudet och pussade henne på kinden. Då ryggade hon undan med ordet "Woaah!" och frågade sedan "Har du sett min penna?". Det var alltså det hon böjt sig fram för att kolla. Och där anföll jag henne med en blötpuss. Mysigt va? :D
På tal om mysigt, efter jobbet åkte jag, Laura och Georgia till Paris. Vi satte oss på Pont des arts med en flaska vin och lite frukt. Åh, vad fint det är vid Pont Neuf på kvällarna med alla lampor, båtar och människor som sitter och spelar gitarr! Och i bakgrunden glittrar Eiffeltornet. Det var när vi satt där som jag insåg att jag börjar och avslutar mitt parisäventyr på samma sätt. Första (eller andra) gången jag var i Paris satt jag med vänner på samma bro och drack vin. Och sista gången i Paris ser likadan ut. Fint, va? Hade jag varit poet hade jag kunnat skriva en dikt om just det sammanträffandet! Och när jag satt där och tittade ut över allt det vackra kände jag att jag inte är ledsen över att åka hem. Jag känner att jag är färdig med Paris för den här gången. Även om jag inte har sett ens hälften av vad som finns att se så känner jag att jag har utnyttjat Paris till max. Häromdagen på jobbet satt vi och pratade och då var det en tjej som sa att hon bara varit i Paris en gång (hon är fransk och bor alldeles utanför!). Då frågade de mig hur många gånger jag varit där. Jag svarade typ 20-25 och då blev de alldeles imponerande. Men jag tycker inte det är konstigt. Vad som är konstigt är folk som stannar ute vid Disneyland även på sina lediga dagar.
I alla fall, jag tror att anledningen till att jag inte är ledsen att åka hem är för att jag vet att det bara är ett tills-vi-ses-igen-hejdå. Jag känner i hela kroppen att det inte var sista gången jag var i Paris. Jag kommer definitift komma tillbaka! Kanske nästa sommar, kanske om 25 år. Det får vi se :)
En sista grej som hände; varken Laura eller Georgia hade tunnelbanekort, de hoppade över spärrarna. Då började jag tänka att jag kanske varit dum som betalat så mycket för månadskort till Paris. Men samtidigt är det så skönt att bara kunna ta vilket tåg som helst, så det är nästan värt de hundralappar jag förlorat! Hade jag inte haft kort hade jag nog inte hängt lika mycket Paris. I alla fall, när vi skulle hem gick vi mot spärrarna. Så fick Georgia syn på massa poliser så då saktade vi helt plötsligt av och började låtsas att vi kommit fel. Måste ha sett gaaaaanska uppenbart ut! En kontrollant kom fram till oss och bad att få se biljetterna. Jag svär, jag har aldrig varit gladare att ha biljett! Han sa till de andra tjejerna att de skulle få betala 40 euro var. När de inte hade det suckade han och sa "Okej, jag är schysst, ni får betala 40 euro tillsammans.". Dock så tog han inte kort, bara cash eller check (hej, och välkomna till Frankrike. Det enda landet där du fortfarande på ett naturligt sätt kan leva i 60-talsmiljö). Då undrar jag, vad gör man om man inte har cash? Oftast har jag ingenting i min plånbok, utom kortet. Vi började skramla och fick till slut ihop 38,95. Då suckade han och skakade på huvudet. "Nej, det där tar jag inte emot.". Så tog han våra sedlar, vilket blev 25 euro, sedan skickade han iväg oss. Han gick alltså från 80 till 25, bara för att han inte ville ha 20-centare. (Ärligt, vem har 800 spänn i plånboken?!). Undra vem som blev lurade, han eller vi. Vi räknade i alla fall ut att bötern blev lika dyr som det hade blivit för dem att köpa biljett.
Nu ska jag iväg och jobba! Min allra sista close. Sedan har jag bara två dagar kvar. Pusselipuss!
På tal om mysigt, efter jobbet åkte jag, Laura och Georgia till Paris. Vi satte oss på Pont des arts med en flaska vin och lite frukt. Åh, vad fint det är vid Pont Neuf på kvällarna med alla lampor, båtar och människor som sitter och spelar gitarr! Och i bakgrunden glittrar Eiffeltornet. Det var när vi satt där som jag insåg att jag börjar och avslutar mitt parisäventyr på samma sätt. Första (eller andra) gången jag var i Paris satt jag med vänner på samma bro och drack vin. Och sista gången i Paris ser likadan ut. Fint, va? Hade jag varit poet hade jag kunnat skriva en dikt om just det sammanträffandet! Och när jag satt där och tittade ut över allt det vackra kände jag att jag inte är ledsen över att åka hem. Jag känner att jag är färdig med Paris för den här gången. Även om jag inte har sett ens hälften av vad som finns att se så känner jag att jag har utnyttjat Paris till max. Häromdagen på jobbet satt vi och pratade och då var det en tjej som sa att hon bara varit i Paris en gång (hon är fransk och bor alldeles utanför!). Då frågade de mig hur många gånger jag varit där. Jag svarade typ 20-25 och då blev de alldeles imponerande. Men jag tycker inte det är konstigt. Vad som är konstigt är folk som stannar ute vid Disneyland även på sina lediga dagar.
I alla fall, jag tror att anledningen till att jag inte är ledsen att åka hem är för att jag vet att det bara är ett tills-vi-ses-igen-hejdå. Jag känner i hela kroppen att det inte var sista gången jag var i Paris. Jag kommer definitift komma tillbaka! Kanske nästa sommar, kanske om 25 år. Det får vi se :)
En sista grej som hände; varken Laura eller Georgia hade tunnelbanekort, de hoppade över spärrarna. Då började jag tänka att jag kanske varit dum som betalat så mycket för månadskort till Paris. Men samtidigt är det så skönt att bara kunna ta vilket tåg som helst, så det är nästan värt de hundralappar jag förlorat! Hade jag inte haft kort hade jag nog inte hängt lika mycket Paris. I alla fall, när vi skulle hem gick vi mot spärrarna. Så fick Georgia syn på massa poliser så då saktade vi helt plötsligt av och började låtsas att vi kommit fel. Måste ha sett gaaaaanska uppenbart ut! En kontrollant kom fram till oss och bad att få se biljetterna. Jag svär, jag har aldrig varit gladare att ha biljett! Han sa till de andra tjejerna att de skulle få betala 40 euro var. När de inte hade det suckade han och sa "Okej, jag är schysst, ni får betala 40 euro tillsammans.". Dock så tog han inte kort, bara cash eller check (hej, och välkomna till Frankrike. Det enda landet där du fortfarande på ett naturligt sätt kan leva i 60-talsmiljö). Då undrar jag, vad gör man om man inte har cash? Oftast har jag ingenting i min plånbok, utom kortet. Vi började skramla och fick till slut ihop 38,95. Då suckade han och skakade på huvudet. "Nej, det där tar jag inte emot.". Så tog han våra sedlar, vilket blev 25 euro, sedan skickade han iväg oss. Han gick alltså från 80 till 25, bara för att han inte ville ha 20-centare. (Ärligt, vem har 800 spänn i plånboken?!). Undra vem som blev lurade, han eller vi. Vi räknade i alla fall ut att bötern blev lika dyr som det hade blivit för dem att köpa biljett.
Nu ska jag iväg och jobba! Min allra sista close. Sedan har jag bara två dagar kvar. Pusselipuss!
måndag 26 september 2011
Sen syns jag inte mer
Åh, vilken härlig dröm jag hade inatt! Det började med att jag var på jobbet och städade bland julgrejerna. Sedan insåg jag att en "Tour Eiffel Mickey Minnie" var trasig så jag var tvungen att slänga den. Men så kände jag helt plötsligt en djup kärlek till just det ornementet så jag visste att jag var tvungen att skydda det. Så när en häst skrittade förbi på trottoaren svingade jag mig upp på den och red iväg. Det gick fortare och fortare och allt bara svischade förbi när jag red ifrån vakterna. Och det kändes på riktigt också, hur fort det gick! Det är den härligaste känsla jag haft. Ändlös frihet! Så nu vill jag verkligen, verkligen lära mig att rida. Men jag har inte råd att gå på ridskola eller något, så är det någon som har en häst och vill lära mig? :D
Sommarkläderna har plockats fram
för det är varmt i Baugettis :D
söndag 25 september 2011
Schysst!
Shit, höll på att börja gråta imorse när jag insåg att jag inte hade internet. Igårkväll funkade det inte, men jag var säker på att det skulle ha fixat till sig tills imorse. Vet inte hur jag hade klarat mig utan internet den sista veckan! Jag som ska baka och allt.
Igår, när jag jobbade, hände något jättegulligt! En av mina teamisar, förmodligen den snällaste människan på jorden, kom smygande till mig. Han såg sig omkring för att se att jag var ensam, sedan sa han; "Du, Sandra... du vet väl att på din sista dag kommer du behöva lämna tillbaka din namnskylt?". Jag nickade sorgset. "Jag vet, men jag vill inte!". Då sken han upp och log. "Därför har jag fixat den här åt dig! Du får inte säga något!". Och så la han en skylt framför mig och sprang iväg. Åh, vad lycklig jag blev! Nu har jag bytt så jag har den nya, fejkskylten på jobbet, på så sätt kan jag ta hem den riktiga, som jag haft hela sommaren :D
Igår, när jag jobbade, hände något jättegulligt! En av mina teamisar, förmodligen den snällaste människan på jorden, kom smygande till mig. Han såg sig omkring för att se att jag var ensam, sedan sa han; "Du, Sandra... du vet väl att på din sista dag kommer du behöva lämna tillbaka din namnskylt?". Jag nickade sorgset. "Jag vet, men jag vill inte!". Då sken han upp och log. "Därför har jag fixat den här åt dig! Du får inte säga något!". Och så la han en skylt framför mig och sprang iväg. Åh, vad lycklig jag blev! Nu har jag bytt så jag har den nya, fejkskylten på jobbet, på så sätt kan jag ta hem den riktiga, som jag haft hela sommaren :D
lördag 24 september 2011
Fredagkvällen
Fredagen tillbringades i Paris, sedan skyndade jag mig hem och duschade och bytte om för att sedan möta upp Franck i Villagen. Han gav mig en privat tour i några av hotellen. Gud, vad fina de är! Allting är specialdesignat för just det hotellet! Jag skulle jättegärna vilja bo där! Men så är det dyrt också.
Sedan gick vi till Billy Bob's och lyssnade på en konsert. Det var ett popprock-band som var helt okej. Och sedan åkte vi hem igen. En riktigt mysig kväll blev det!
Man får faktiskt vara blek om man vill!
fredag 23 september 2011
Receptionskillen
Tror inte att jag och receptionskillen här på residenset förstår varandra så bra. Jag frågade om han visste ifall de var färdiga med reparationerna i mitt hus så jag slipper kliva upp tidigt imorgon. Han svarade att jag kan använda vattnet och leva som vanligt. Vad kan det betyda? För att vara på den säkra sidan väntar jag nog ett tag med att duscha så de inte dyker upp.
Uppe tidigt!
Idag är jag uppe svintidigt och är redan påklädd och allt! Det ska nämligen komma någon och titta på något i köket och badrummet. De kan komma någon gång mellan idag och måndag, någon gång mellan 10 och 18. Och eftersom jag planerar att inte vara hemma när de kommer så kommer jag inte veta när de varit här och kommer därför behöva kliva upp tidig varje dag.
Vad händer idag då? Det är min sista lediga dag innan jag åker hem om en vecka (en vecka! Shit vad den här sommaren har gått fort! Fortare än någon sommar tidigare!), så jag ska självklart in till Paris. Vet inte vad jag ska göra, bara strosa omkring som vanligt antar jag. Kanske sätta mig i någon park och så. Det känns som att det är ett bra sätt att lära känna Paris, att bara gå omkring och titta och hamna där man hamnar, så att säga.
Sedan ikväll ska jag förmodligen till Disney Village och dricka ett glas hejdå-vin med Franck. Några andra tjejer har frågat om jag vill ut i Paris, men jag vet inte, det känns inte som att vi har samma tanke när det gäller utgång. Jag vill dansa hela natten men de verkar mer vilja gå till någon bar i några timmar och sedan, när det stänger, ta nattbussen hem. Det är verkligen en nattbuss jag åkt så det räcker, så jag känner att jag lika gärna kan gå ut härhemma. Här finns bar, det är nära hem när man vill sova och det är dessutom något pop/rock-band som ska spela. Får hoppas att det blir bra! Och jag får hoppas att jag antingen blir jättebra på franska så jag kan prata med Franck eller att bandet spelar jättehög musik så vi inte kan prata :D
Jag är förresten dööööödligt sugen på att åka utomlands när jag kommer hem. En riktig semesterresa! Allting chartrat, så man bara kan komma fram, lägga sig på stranden och inte röra sig på en vecka, samtidigt som en brunbränd kille med fin mage bär fram vattenmeloner och drinkar till en. Någon som vill ta mig med någonstans?
Vad händer idag då? Det är min sista lediga dag innan jag åker hem om en vecka (en vecka! Shit vad den här sommaren har gått fort! Fortare än någon sommar tidigare!), så jag ska självklart in till Paris. Vet inte vad jag ska göra, bara strosa omkring som vanligt antar jag. Kanske sätta mig i någon park och så. Det känns som att det är ett bra sätt att lära känna Paris, att bara gå omkring och titta och hamna där man hamnar, så att säga.
Sedan ikväll ska jag förmodligen till Disney Village och dricka ett glas hejdå-vin med Franck. Några andra tjejer har frågat om jag vill ut i Paris, men jag vet inte, det känns inte som att vi har samma tanke när det gäller utgång. Jag vill dansa hela natten men de verkar mer vilja gå till någon bar i några timmar och sedan, när det stänger, ta nattbussen hem. Det är verkligen en nattbuss jag åkt så det räcker, så jag känner att jag lika gärna kan gå ut härhemma. Här finns bar, det är nära hem när man vill sova och det är dessutom något pop/rock-band som ska spela. Får hoppas att det blir bra! Och jag får hoppas att jag antingen blir jättebra på franska så jag kan prata med Franck eller att bandet spelar jättehög musik så vi inte kan prata :D
Jag är förresten dööööödligt sugen på att åka utomlands när jag kommer hem. En riktig semesterresa! Allting chartrat, så man bara kan komma fram, lägga sig på stranden och inte röra sig på en vecka, samtidigt som en brunbränd kille med fin mage bär fram vattenmeloner och drinkar till en. Någon som vill ta mig med någonstans?
torsdag 22 september 2011
Höstshopping
Har idag ägnat mig åt höstshopping. Hittade en mysig tröja och ett par byxor i skinn, men det är liksom tyg på sidorna. Svårt att förklara. Tror dock att jag ska lämna tillbaka tröjan. Den kändes helrätt i affären men nu när jag testar den hemma känns det som att jag inte kommer tycka om den. Byxorna är jag dock helt kär i! Köpte även ett mörklila nagellack som kommer passa perfekt till höstens murrighet!
onsdag 21 september 2011
Världarnas krig
Nu har jag sett färdigt på filmen, tog lite tid eftersom jag tvättade samtidigt. Men shit, alltså, vad läskig den är! Jag låg med ena ögat under täcket hela filmen. Spielberg är så sjukt duktig på att få till det där riktigt läskiga som gör att det kittlar i ryggraden. Ingen musik, inget blod, bara ren nervterror. Här har ni en tjej som inte kommer sova inatt!
21a september 2011
Imorse när jag kom till jobbet var managern där. En blick på mig och hon frågade "Trött idag?". Jag ryckte på axlarna och sa som det var, att jag är lite sjuk. Det skulle jag aldrig ha gjort. Ni vet hur det är i Sverige? Lite småsjuk betyder att man är snorig, har lite ont i halsen och känner sig hängig. Inget allvarligt och alla går igenom det när det blir höst. I alla fall, hon började ställa massa frågor, typ "Kommer du fixa att jobba idag?" och jag skrattade och sa "jaaadå!". Men hon slutade inte. Hon sa till tjejen jag skulle jobba med "Nu ser du till att hon går till First aid!". Jag gick aldrig dit, men kan ju föreställa mig hur det besöket skulle ha sett ut.
Doktor: "Hur mår du?"
Jag: "Helt okej, lite ont i halsen bara."
Doktor: "Här får du en Fisherman's Friend. Iväg och jobba nu!"
Det skulle ju bara vara pinsamt! Så därför, lite senare på dagen när hon kom och frågade hur jag mådde, sa jag att allt var bättre. Det kändes bäst så! Haha, snacka om att överreagera!
Nu ligger jag i min säng och käkar fredagsmysgrejer och ser på film samtidigt som jag springer fram och tillbaka till tvättstugan. Jag tvättar exakt så många trosor att jag ska klara mig resten av tiden, sedan får jag tvätta resten när jag kommit hem. Jag ser på "Världarnas Krig" med Tom Cruise. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sett den filmen, jag är lika rädd och fascinerad ändå. När jag gick ut förut för att gå till tvättstugan, och fick se strålkastare på himlen (det är från Disneyland, de syns varje kväll) höll jag på att bajsa i byxan. Tur att jag vet hur det slutar! Fast jag lär nog vara rädd hela vägen ändå.
Doktor: "Hur mår du?"
Jag: "Helt okej, lite ont i halsen bara."
Doktor: "Här får du en Fisherman's Friend. Iväg och jobba nu!"
Det skulle ju bara vara pinsamt! Så därför, lite senare på dagen när hon kom och frågade hur jag mådde, sa jag att allt var bättre. Det kändes bäst så! Haha, snacka om att överreagera!
Nu ligger jag i min säng och käkar fredagsmysgrejer och ser på film samtidigt som jag springer fram och tillbaka till tvättstugan. Jag tvättar exakt så många trosor att jag ska klara mig resten av tiden, sedan får jag tvätta resten när jag kommit hem. Jag ser på "Världarnas Krig" med Tom Cruise. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sett den filmen, jag är lika rädd och fascinerad ändå. När jag gick ut förut för att gå till tvättstugan, och fick se strålkastare på himlen (det är från Disneyland, de syns varje kväll) höll jag på att bajsa i byxan. Tur att jag vet hur det slutar! Fast jag lär nog vara rädd hela vägen ändå.
Min Idol - topp 5
Amanda, Frida, Molly, Linni, Robin. Årets charmknutte: Nicholas. Kom ihåg var ni läste det först!
tisdag 20 september 2011
Sjuk Sandra i kassan = katastrof!
Imorse, när jag gick till jobbet, tänkte jag såhär "undra vad för konstigt som kommer hända idag". Jag bara visste att det här inte skulle bli en vanlig dag. Och min magkänsla är pålitlig, ska jag säga! Så jag fick rätt.
Det kom en dam till kassan och skulle betala 20,85. Hon fattade fel och gav fram en tia. Då knappade jag in det och sa sedan att det saknades 10,85. Då gav hon mig en femtiolapp istället och jag gav igen tian. Eftersom jag redan knappat in 10 så knappade jag in 40, eftersom 10+40=50. Då sa hon "Nej, jag gav dig 50, faktiskt!". Och då fick jag världens blackout. Det har aldrig varit så tomt i mitt huvud! Det enda jag tänkte var "Jag måste börja tänka igen.". Men det var tomt. Nada. Hade jag kunnat tänka hade jag ringt till hjärnkontoret och bett dem kalla in en vikarie, så illa var det. På skärmen stod det att jag skulle ge igen 29,85. Och det var ju rätt! Men jag tänkte helt fel eftersom jag knappat in summan i två omgångar. Jag räknade inte med tian jag gett tillbaka. Så jag gav tillbaka 39,85. Och vips så var jag minus 10 euro i kassan. Och vips så var kvinnan borta. Jag kände mig urusel och ringde genast till team leadern och började nästan gråta. Hans svar var "Oj, oj, oj, Sandra. Jaja... det är sånt som händer. När slutar du ditt kontrakt, förresten?", och det fick mig såklart att känna mig ännu värre! Men så åt jag lunch med min vän Franck, snälla Franck, som alltid får mig på bättre humör! Jag berättade för honom vad jag hade gjort och han ryckte bara på axlarna och sa "Det är bara de som aldrig gör någonting som aldrig gör misstag.". Och det är rätt! Enda sättet att undvika misstag är att bara sitta och göra ingenting. Och hur kul skulle det vara?
Senare, när Franck var i min butik, så stod han i ena sidan rummet och jag i andra, vid kassan. Och så stod vi och gjorde grimaser åt varandra. Och helt plötsligt, mitt uppe i min fulaste lyfta-på-ena-ögonbrynet-grimas, ställde sig en tjej framför mig och frågade "Skulle jag kunna få se Stitchstatyn?". Jag låtsades att jag fått en allergisk reaktion eller något och harklade mig lite lätt innan jag fortsatte le och nicka. "Självklart, madame!".
Nästa grej som hände var att ett par köpte grejer för 245 euro, alltså nästan 2500 kronor! Massa smågrejer, säkert 30 stycken. Till saken hör att jag hade enda kassan och det var mitt i en rush. Så, precis när vi hade slagit in alltihop i separata papper och transaktionen var färdig, säger killen "Oj, jag glömde, jag har ett rabattkort!". Detta innebar att vi fick skanna om allting, göra ett återköp, för att sedan skanna det igen, dra rabattkortet och ge tillbaka pengarna som de sparade. Allt medan kön växte sig längre och längre och spanjorerna blev argare och argare.
Allt som allt hade jag över 2300 euro i min kassa idag, plus 31 transaktioner betalda med kort. Jag har aldrig haft så mycket tidigare! Det var en dam som handlade Swarovskiartiklar för 500 euro, alltså typ 5000 kronor! I alla fall, sedan när vi höll på att städa, efter stängning, sa min team leader "Åh, de här julgranskulorna är sååå fina! Och de kostar 11 euro, dyra! De här får vi inte ha sönder, Sandra!". Hans ord följdes av ett kraschelibang och där stod den förkylda, svenska flickan med en trasig julgranskula i handen.
Det kom en dam till kassan och skulle betala 20,85. Hon fattade fel och gav fram en tia. Då knappade jag in det och sa sedan att det saknades 10,85. Då gav hon mig en femtiolapp istället och jag gav igen tian. Eftersom jag redan knappat in 10 så knappade jag in 40, eftersom 10+40=50. Då sa hon "Nej, jag gav dig 50, faktiskt!". Och då fick jag världens blackout. Det har aldrig varit så tomt i mitt huvud! Det enda jag tänkte var "Jag måste börja tänka igen.". Men det var tomt. Nada. Hade jag kunnat tänka hade jag ringt till hjärnkontoret och bett dem kalla in en vikarie, så illa var det. På skärmen stod det att jag skulle ge igen 29,85. Och det var ju rätt! Men jag tänkte helt fel eftersom jag knappat in summan i två omgångar. Jag räknade inte med tian jag gett tillbaka. Så jag gav tillbaka 39,85. Och vips så var jag minus 10 euro i kassan. Och vips så var kvinnan borta. Jag kände mig urusel och ringde genast till team leadern och började nästan gråta. Hans svar var "Oj, oj, oj, Sandra. Jaja... det är sånt som händer. När slutar du ditt kontrakt, förresten?", och det fick mig såklart att känna mig ännu värre! Men så åt jag lunch med min vän Franck, snälla Franck, som alltid får mig på bättre humör! Jag berättade för honom vad jag hade gjort och han ryckte bara på axlarna och sa "Det är bara de som aldrig gör någonting som aldrig gör misstag.". Och det är rätt! Enda sättet att undvika misstag är att bara sitta och göra ingenting. Och hur kul skulle det vara?
Senare, när Franck var i min butik, så stod han i ena sidan rummet och jag i andra, vid kassan. Och så stod vi och gjorde grimaser åt varandra. Och helt plötsligt, mitt uppe i min fulaste lyfta-på-ena-ögonbrynet-grimas, ställde sig en tjej framför mig och frågade "Skulle jag kunna få se Stitchstatyn?". Jag låtsades att jag fått en allergisk reaktion eller något och harklade mig lite lätt innan jag fortsatte le och nicka. "Självklart, madame!".
Nästa grej som hände var att ett par köpte grejer för 245 euro, alltså nästan 2500 kronor! Massa smågrejer, säkert 30 stycken. Till saken hör att jag hade enda kassan och det var mitt i en rush. Så, precis när vi hade slagit in alltihop i separata papper och transaktionen var färdig, säger killen "Oj, jag glömde, jag har ett rabattkort!". Detta innebar att vi fick skanna om allting, göra ett återköp, för att sedan skanna det igen, dra rabattkortet och ge tillbaka pengarna som de sparade. Allt medan kön växte sig längre och längre och spanjorerna blev argare och argare.
Allt som allt hade jag över 2300 euro i min kassa idag, plus 31 transaktioner betalda med kort. Jag har aldrig haft så mycket tidigare! Det var en dam som handlade Swarovskiartiklar för 500 euro, alltså typ 5000 kronor! I alla fall, sedan när vi höll på att städa, efter stängning, sa min team leader "Åh, de här julgranskulorna är sååå fina! Och de kostar 11 euro, dyra! De här får vi inte ha sönder, Sandra!". Hans ord följdes av ett kraschelibang och där stod den förkylda, svenska flickan med en trasig julgranskula i handen.
Höstrusk
Tittar man ut så är det bara kallt, blåsigt och ruskigt. Hösten är verkligen på ingång nu! Tittar man i min garderob hittar man linnen, klänningar, shorts och ett par jeans. Resultatet av en förväntansfull packning där packaren trodde att det skulle vara högsommarvärme ända in i oktober. Detta har inneburit att de senaste dagarna har jag haft samma jeans. Sedan har jag inte tagit med en enda långärmad tröja och koftorna jag har går inte att ha under skinnjackan. Detta innebär att jag antingen måste ha linne och skinnjacka eller linne och kofta, och båda delarna är för lite. Måste verkligen ut och shoppa och införskaffa lite mysiga, stickade tröjor och en skön halsduk. Det här håller ju inte!
Nu ska jag dricka massa te för min onda hals och sedan sticka iväg och jobba - dag 4/5 för denna gång, Det närmar sig ledighet! Och jag hoppas att jag är frisk då, för det är mina sista lediga dagar i Paris.
Nu ska jag dricka massa te för min onda hals och sedan sticka iväg och jobba - dag 4/5 för denna gång, Det närmar sig ledighet! Och jag hoppas att jag är frisk då, för det är mina sista lediga dagar i Paris.
måndag 19 september 2011
Idolkväll?
Kom precis hem från jobbet, på värsta tänkbara humör. Det är nämligen så att bussen går fruktansvärt dåliga tider nu för tiden. När jag slutar 23:52 går bussen 00:07 och på den tiden ska jag hinna gå till omklädningsrummet, byta om och gå till bussen, en procedur som vanligtvis tar minst en kvart. Då kom jag på den braiga idén att jag kan ta med mina vanliga kläder till mitt skåp på jobbet, byta om under rasten och på så sätt gå direkt till bussen, istället för att behöva antingen gå hem ensam där det är farligt, eller vänta i två timmar på nästa buss. Sagt och gjort, jag bytte om på toaletten och hade sedan massa tid på mig. Men då, när vi skulle klocka ut, fick team leadern syn på mig. Jag förstod inte vad han sa, men det var typ *sarkastiskt* "Jaha, du är redan ombytt du..." *skaka på huvudet och sucka*. Senare fick jag förklarat för mig att man inte får byta om på jobbet eftersom vi har betalt för att gå till omklädningsrummet. Och visst, det är någonting jag fullständigt köper! Men jag hade föredragit om han hade tagit mig åt sidan och förklarat det, eftersom jag uppenbarligen inte visste, istället för att förudmjuka mig inför alla andra som jobbar där. Men det verkar vara lite så man jobbar på Disneyland. Man använder konceptet "vi berättar ingenting, du får ta reda på allt själv så skrattar vi åt dig när du gör fel". Det var samma när jag kom första dagen, fick en kassa i handen och med orden "där är kunderna" fick gissa mig till hur jag skulle göra. Jag glömde ge igen växel, för jag visste inte hur man gjorde, och mina jobbarkompisar suckade och stönade åt min klumpighet. Samma sak var det första gången jag sålde en Swarovskiartikel. Plötsligt var alla försvunna och jag fick improvisera helt. På garantin finns det ett fält där det står typ "Försäljare" och då antog jag, dumt jag vet, att det var mitt namn som skulle stå där. Men nej, suck och stön, det är väl uppenbart att man ska använda Disneys referensstämpel?
Såna här saker gör mig så otroligt irriterad. Då är det bra att man har världens bästa före-detta mattelärare. När jag kom hem hittade jag en kommentar till mitt förra inlägg där han gjort en uträkning över hur sannolikt det är att det skulle bli uppror i kön och vips så har jag glömt alla trångsynta fransmän och bryr mig inte ett dugg om att jag tog på mig jeansen 8 minuter för tidigt (haha, vad löjligt att det ska vara en sån stor grej! När det varje dag är folk som klockar in en minut för tidigt och ut en minut försent. Det borde ge myyyyyycket mer förlust än mina jeans!).
Nu till det huvudsakliga. Jag vet att det finns ett idolavsnitt som väntar på mig. Ett idolavsnitt med första delen av slutaudition, vilket jag tycker är sååååå mycket bättre än uttagningarna som jag bara skäms över att se. Frågan är ifall jag ska sova, klockan är ju faktiskt 1. Eller om jag ska kolla lite snabbt på det där och sedan sova och vara lite trött imorgon. Äh, alla vet ju att jag kommer se på Idol så det är ingen idé att dividera vidare. Samtidigt ska jag dricka lite te och äta ost och kex.
Det här med kexen... jag har fått en dålig ovana. Jag äter alldeles för mycket fransk mat. Croissanter, choklad, yoghurtar, chips, ost och kex, bröd, dricka och så vidare. Jag är hungrig typ hela tiden och äter därför... ja, typ hela tiden. Jag antar att det är något slags längta-hem-symptom för i början av sommaren, när allt var nytt, var jag jättenoga med vad jag åt och sådär, men nu sitter jag bara hemma för mig själv och käkar. Tur att jag bara har 12 dagar kvar här. Jag och Frankrike har varit tillsammans lite för länge nu.
Såna här saker gör mig så otroligt irriterad. Då är det bra att man har världens bästa före-detta mattelärare. När jag kom hem hittade jag en kommentar till mitt förra inlägg där han gjort en uträkning över hur sannolikt det är att det skulle bli uppror i kön och vips så har jag glömt alla trångsynta fransmän och bryr mig inte ett dugg om att jag tog på mig jeansen 8 minuter för tidigt (haha, vad löjligt att det ska vara en sån stor grej! När det varje dag är folk som klockar in en minut för tidigt och ut en minut försent. Det borde ge myyyyyycket mer förlust än mina jeans!).
Nu till det huvudsakliga. Jag vet att det finns ett idolavsnitt som väntar på mig. Ett idolavsnitt med första delen av slutaudition, vilket jag tycker är sååååå mycket bättre än uttagningarna som jag bara skäms över att se. Frågan är ifall jag ska sova, klockan är ju faktiskt 1. Eller om jag ska kolla lite snabbt på det där och sedan sova och vara lite trött imorgon. Äh, alla vet ju att jag kommer se på Idol så det är ingen idé att dividera vidare. Samtidigt ska jag dricka lite te och äta ost och kex.
Det här med kexen... jag har fått en dålig ovana. Jag äter alldeles för mycket fransk mat. Croissanter, choklad, yoghurtar, chips, ost och kex, bröd, dricka och så vidare. Jag är hungrig typ hela tiden och äter därför... ja, typ hela tiden. Jag antar att det är något slags längta-hem-symptom för i början av sommaren, när allt var nytt, var jag jättenoga med vad jag åt och sådär, men nu sitter jag bara hemma för mig själv och käkar. Tur att jag bara har 12 dagar kvar här. Jag och Frankrike har varit tillsammans lite för länge nu.
söndag 18 september 2011
Konstiga drömmar
Jag har börjat drömma jättekonstiga drömmar på nätterna. Inatt, till exempel, drömde att jag var på jobbet, hade den enda kassan i hela affären och så funkade varken skannern eller SKU:n. Dutyn var borta och det fanns ingen Teamleader, och det var jättemycket folk i kö. Det var jätteläskigt!
Nästa grej jag drömde var att mamma ringde och sa att hon fått ett brev där det stod att jag inte kunde söka till högskolan för jag var inte behörig till någonting :S Undra om det är en såndär stressdröm som kommer hålla i sig fram till att jag har antagningsbeskedet framför mig. Lite som sommaren innan jag skulle börja högstadiet då jag varje natt drömde att jag gick vilse i skolans lokaler för att ingen visat mig runt.
Nu till en helt annan sak, det är så gulligt med fransmän som hör att man är utlänning och så försöker de prata engelska för att underlätta. Men grejen är att de ändå säger allting på franska, men säger "tack" och "hejdå" på engelska, för det är allt de kan. Liksom, ja, jag har lärt mig att säga "Vi har just nu ett erbjudande på den här julstrumpan, om du spenderar mer än 25 euro i butiken kan du få den för 14,99 istället för 29,95", på franska men jag har ingen aning om vad "merci" och "au revoir" betyder. De är så gulliga och inbilska :')
Nästa grej jag drömde var att mamma ringde och sa att hon fått ett brev där det stod att jag inte kunde söka till högskolan för jag var inte behörig till någonting :S Undra om det är en såndär stressdröm som kommer hålla i sig fram till att jag har antagningsbeskedet framför mig. Lite som sommaren innan jag skulle börja högstadiet då jag varje natt drömde att jag gick vilse i skolans lokaler för att ingen visat mig runt.
Nu till en helt annan sak, det är så gulligt med fransmän som hör att man är utlänning och så försöker de prata engelska för att underlätta. Men grejen är att de ändå säger allting på franska, men säger "tack" och "hejdå" på engelska, för det är allt de kan. Liksom, ja, jag har lärt mig att säga "Vi har just nu ett erbjudande på den här julstrumpan, om du spenderar mer än 25 euro i butiken kan du få den för 14,99 istället för 29,95", på franska men jag har ingen aning om vad "merci" och "au revoir" betyder. De är så gulliga och inbilska :')
fredag 16 september 2011
Åker hem om två veckor
Nu har nedräkningen börjat på riktigt! Idag avslutas vecka 13 av 15. Längtar hem jättemycket, men är rädd att det är bara för att allting har blivit rutin här och jag vill att saker ska hända hela tiden. Är rädd att när jag varit hemma ett tag utan sysselsättning kommer jag klättra på väggarna.
Har hängt i Paris i dagarna två. Det är så mysigt att bara sitta ner i någon park med en bra bok och njuta av höstsolen. Det är första gången i mitt liv som jag längtar till hösten. Jag längtar efter att få använda mysiga tjocktröjor, halsdukar och sitta inne och kura och titta på film eller hockey. Kanske är det för att det har varit en sån skitsommar vädermässigt så det känns som att ska det väl vara höst kan det lika gärna vara det ordentligt.
Sitter i min ensamhet och käkar plommon, som jag är superallergisk mot, så snart får jag väl en allergichock. Men jag säger som Dag-Otto; "Åh, så sött och gott det eeeeeeee!". Hör ni inte av mig igen har jag dött (mamma, det var ett skoj, jag ska inte dö och ja, jag har medicin!)
Har förresten anmält mig till högskolan idag. I följande ordning;
1. Linköping
2. Umeå
3. Uppsala
4. Göteborg
5. Lund
6. Stockholm
7. Örebro
Det lutar åt Linköping (om jag har sån tur och får välja, alltså), men Umeå och Uppsala ligger på delad plats alldeles efter. Umeå ska visst vara en väldigt bra skola, men det ligger ju så satans högt upp! Och vill jag verkligen flytta till ett ställe som hade -42 grader i vintras?
Har försökt lägga upp alla bilder sedan mamma och de var här på Facebook, men det funkar inte. Antingen är det fel på datorn, eller så är det motiven. Får försöka vidare!
Har hängt i Paris i dagarna två. Det är så mysigt att bara sitta ner i någon park med en bra bok och njuta av höstsolen. Det är första gången i mitt liv som jag längtar till hösten. Jag längtar efter att få använda mysiga tjocktröjor, halsdukar och sitta inne och kura och titta på film eller hockey. Kanske är det för att det har varit en sån skitsommar vädermässigt så det känns som att ska det väl vara höst kan det lika gärna vara det ordentligt.
Sitter i min ensamhet och käkar plommon, som jag är superallergisk mot, så snart får jag väl en allergichock. Men jag säger som Dag-Otto; "Åh, så sött och gott det eeeeeeee!". Hör ni inte av mig igen har jag dött (mamma, det var ett skoj, jag ska inte dö och ja, jag har medicin!)
Har förresten anmält mig till högskolan idag. I följande ordning;
1. Linköping
2. Umeå
3. Uppsala
4. Göteborg
5. Lund
6. Stockholm
7. Örebro
Det lutar åt Linköping (om jag har sån tur och får välja, alltså), men Umeå och Uppsala ligger på delad plats alldeles efter. Umeå ska visst vara en väldigt bra skola, men det ligger ju så satans högt upp! Och vill jag verkligen flytta till ett ställe som hade -42 grader i vintras?
Har försökt lägga upp alla bilder sedan mamma och de var här på Facebook, men det funkar inte. Antingen är det fel på datorn, eller så är det motiven. Får försöka vidare!
tisdag 13 september 2011
Auchan
Måste bara berätta om min kväll på supermarketen Auchan. Ni som inte tycker om att höra om tjejer som går och handlar på kvällarna kan sluta läsa nu, för det är precis vad det här inlägget kommer handla om!
Jag började med att gå och kika lite på skor, men hade inga större förhoppningar eftersom de mest har supermarketiga skor på Auchan. I alla fall så såg jag dem på en gång, från långt håll. Skorna med stort SKO. Jag provade dem och de satt perfekt. Det fanns bara ett problem. I mina drömmar har jag sett mig själv traska igenom hösten i ett par bruna kängor. De här var svarta. Och det fanns inte en brun känga så långt ögat kunde nå. Jag lämnade besviket mina perfekta skor och gick och köpte vindruvor och kex. Sedan insåg jag en sak. Det jag insåg var att det inte händer så ofta i livet att man hittar någonting som är perfekt. Vare sig det gäller skor eller någonting annat. Så jag vände, sprang faktiskt, och hämtade mina perfekta skor.
Sedan handlade jag yoghurt. Tre stycken. Två stycken att ha till frukost och en som jag har stoppat i frysen. Jag fick nämligen en undran tidigare idag. Jag tänkte att om man tar en yoghurt och stoppar den i frysen - borde det inte då bli frozen yoghurt? Eller tänker jag helt fel då? Jag ska i alla fall testa. Och blir det äckligt är det ju bara att tina den och äta som vanligt. Smart, va?
När jag handlat lite mer grejer gick jag och ställde mig i kön. Jag noterade en lapp där det stod "Vänligen släpp före gravida kvinnor samt rörelsehindrade.", men eftersom jag varken såg någon gravid kvinna eller rörelsehindrad så stod jag kvar. Där stod jag och tänkte på mina perfekta skor, när plötsligt en kundvagn svischade förbi. Hon frågade kassörskan "Är det här kassan för gravida kvinnor?" och när hon fick ett ja körde hon över mig med sin dundermegasuperfulla kundvagn och puttade bort alla mina varor från rullbandet (brydde sig inte ens om att hon krossade mina vindruvor. Jag tog lite på hennes ljusrosa bebiskläder med mina smutsiga fingrar så det blev en liten fläck, som straff). Sedan började hon lasta upp sina en miljon grejer. Först blev jag svinarg. Hade hon kommit och sagt "Ursäkta, jag har sån hemsk bäckenbotteninflammation, skulle det vara okej att jag slinker före så jag kommer iväg fortare?" hade jag gladeligen släppt förbi henne, men att bara komma och tränga sig och ha sönder mina kex - det är inte okej! Hon såg för tusan inte ens kissnödig ut! Men sedan insåg jag att jag har ett par perfekta skor och vad har hon? Förutom sjutusen hormoner ur balans. Så jag bestämde mig för att inte bli ett dugg arg.
Sedan skulle hon betala. Då kom hon på att hon inte hade pengar. Hon ville lämna tillbaka några saker, betala några med kortet, några med pengar och ja... Den stackars kassörskan såg helt knäckt ut, men jag stod där och smekte mina nya, perfekta skor och var inte ett dugg arg. Jag insåg att när man som kund blir utsatt för lång väntetid är det idioten framför man blir irriterad på och inte kassörskan. Jag hoppas det är lika på Disneyland!
I alla fall, när allt var klart vände sig den gravida kvinnans kompis till mig och sa typ "Ursäkta.", varpå gravida kvinnan sa "Nej, hon pratar inte franska.". Hur hon nu kunde tro det, jag hade inte sagt ett enda ord och inte blivit tilltalad heller. Vad gjorde jag då? Jo, jag tittade på mina nya skor, tittade på gravida kvinnan och skrattade.
Jag började med att gå och kika lite på skor, men hade inga större förhoppningar eftersom de mest har supermarketiga skor på Auchan. I alla fall så såg jag dem på en gång, från långt håll. Skorna med stort SKO. Jag provade dem och de satt perfekt. Det fanns bara ett problem. I mina drömmar har jag sett mig själv traska igenom hösten i ett par bruna kängor. De här var svarta. Och det fanns inte en brun känga så långt ögat kunde nå. Jag lämnade besviket mina perfekta skor och gick och köpte vindruvor och kex. Sedan insåg jag en sak. Det jag insåg var att det inte händer så ofta i livet att man hittar någonting som är perfekt. Vare sig det gäller skor eller någonting annat. Så jag vände, sprang faktiskt, och hämtade mina perfekta skor.
Sedan handlade jag yoghurt. Tre stycken. Två stycken att ha till frukost och en som jag har stoppat i frysen. Jag fick nämligen en undran tidigare idag. Jag tänkte att om man tar en yoghurt och stoppar den i frysen - borde det inte då bli frozen yoghurt? Eller tänker jag helt fel då? Jag ska i alla fall testa. Och blir det äckligt är det ju bara att tina den och äta som vanligt. Smart, va?
När jag handlat lite mer grejer gick jag och ställde mig i kön. Jag noterade en lapp där det stod "Vänligen släpp före gravida kvinnor samt rörelsehindrade.", men eftersom jag varken såg någon gravid kvinna eller rörelsehindrad så stod jag kvar. Där stod jag och tänkte på mina perfekta skor, när plötsligt en kundvagn svischade förbi. Hon frågade kassörskan "Är det här kassan för gravida kvinnor?" och när hon fick ett ja körde hon över mig med sin dundermegasuperfulla kundvagn och puttade bort alla mina varor från rullbandet (brydde sig inte ens om att hon krossade mina vindruvor. Jag tog lite på hennes ljusrosa bebiskläder med mina smutsiga fingrar så det blev en liten fläck, som straff). Sedan började hon lasta upp sina en miljon grejer. Först blev jag svinarg. Hade hon kommit och sagt "Ursäkta, jag har sån hemsk bäckenbotteninflammation, skulle det vara okej att jag slinker före så jag kommer iväg fortare?" hade jag gladeligen släppt förbi henne, men att bara komma och tränga sig och ha sönder mina kex - det är inte okej! Hon såg för tusan inte ens kissnödig ut! Men sedan insåg jag att jag har ett par perfekta skor och vad har hon? Förutom sjutusen hormoner ur balans. Så jag bestämde mig för att inte bli ett dugg arg.
Sedan skulle hon betala. Då kom hon på att hon inte hade pengar. Hon ville lämna tillbaka några saker, betala några med kortet, några med pengar och ja... Den stackars kassörskan såg helt knäckt ut, men jag stod där och smekte mina nya, perfekta skor och var inte ett dugg arg. Jag insåg att när man som kund blir utsatt för lång väntetid är det idioten framför man blir irriterad på och inte kassörskan. Jag hoppas det är lika på Disneyland!
I alla fall, när allt var klart vände sig den gravida kvinnans kompis till mig och sa typ "Ursäkta.", varpå gravida kvinnan sa "Nej, hon pratar inte franska.". Hur hon nu kunde tro det, jag hade inte sagt ett enda ord och inte blivit tilltalad heller. Vad gjorde jag då? Jo, jag tittade på mina nya skor, tittade på gravida kvinnan och skrattade.
måndag 12 september 2011
Cravings
Här är lite grejer jag vill ha:
- en fet skål med sourcream-chips
- riktig dipp (tzatsiki eller sourcream eller vitlök)
- lösgodis (choklad med klägg, violpistoler, röda hallon och en Ville Val)
- bruna höstskor
- en mysig halsduk
- en vinröd kavaj
- en vit kavaj
- en mörkgrön kavaj
- matchande vantar och mössa
- ett jobb
- en fet skål med sourcream-chips
- riktig dipp (tzatsiki eller sourcream eller vitlök)
- lösgodis (choklad med klägg, violpistoler, röda hallon och en Ville Val)
- bruna höstskor
- en mysig halsduk
- en vinröd kavaj
- en vit kavaj
- en mörkgrön kavaj
- matchande vantar och mössa
- ett jobb
Det allra heligaste
Idag kan jag ha varit med om det närmaste jag någonsin kommer komma en övernaturlig händelse. Som jag nämnde tidigare höll Disneyland en tyst minut för offren i WTC-attacken, eftersom det idag är exakt 10 år sedan det hände. Jag trodde inte att det skulle påverka mig så mycket som det gjorde.
Det var sagt att inne i affärerna skulle allting fortsätta som vanligt, men utanför, på gatorna, skulle musiken stängas av och alla skulle bli stilla. Under hela dagen hade det varit lite småkyligt och molnigt, men exakt i samma stund som den tysta minuten hölls var det som att himlen öppnade sig och det var ett skyfall olikt någonting jag någonsin sett. Detta höll på i ungefär en minut, sedan drog ovädret förbi och det blev soligt. Det var precis som att himlens alla änglar grät medan vi mindes och tänkte tillbaka på det fruktansvärda.
Jag trodde som sagt att jag skulle klara mig bra, men när jag såg att folket utanför hade stannat upp och att det spöregnade, då brast det för mig och jag fick springa iväg. De flesta trodde att jag grät för att managern sagt till mig att jag måste stanna vid min kassa (tydligen har det hänt förut att folk börjat gråta för att hon sagt till på skarpen), så hon, managern, tvingade mig att förklara hur det låg till, sedan strök hon mig till och med över armen.
Detta har varit en hemsk dag och jag är glad att den är över. I alla fall här i Frankrike. Nu ska jag sova och hoppas på att även New York överlever.
Det var sagt att inne i affärerna skulle allting fortsätta som vanligt, men utanför, på gatorna, skulle musiken stängas av och alla skulle bli stilla. Under hela dagen hade det varit lite småkyligt och molnigt, men exakt i samma stund som den tysta minuten hölls var det som att himlen öppnade sig och det var ett skyfall olikt någonting jag någonsin sett. Detta höll på i ungefär en minut, sedan drog ovädret förbi och det blev soligt. Det var precis som att himlens alla änglar grät medan vi mindes och tänkte tillbaka på det fruktansvärda.
Jag trodde som sagt att jag skulle klara mig bra, men när jag såg att folket utanför hade stannat upp och att det spöregnade, då brast det för mig och jag fick springa iväg. De flesta trodde att jag grät för att managern sagt till mig att jag måste stanna vid min kassa (tydligen har det hänt förut att folk börjat gråta för att hon sagt till på skarpen), så hon, managern, tvingade mig att förklara hur det låg till, sedan strök hon mig till och med över armen.
Detta har varit en hemsk dag och jag är glad att den är över. I alla fall här i Frankrike. Nu ska jag sova och hoppas på att även New York överlever.
söndag 11 september 2011
Idag minns vi er med kärlek
Jag är i grund och botten en kortledsen människa. Jag tycker inte om att känna mig ledsen och känna att allting är hopplöst. Därför har jag ganska lätt att gå vidare efter saker som inte har hänt mig själv. Som till exempel det där som hände i Norge. Under en vecka satt jag klistrad vid diverse nättidningar och kunde inte tänka på annat, men i takt med att tiden gick svalnade också intresset. Jag gissar att många är likadana. Men det finns två saker jag aldrig kan eller kommer kunna släppa. Det ena är Titanic-katastrofen. Det andra är terrorattackerna mot World Trade Center. Den 14e april är det 100 år sedan Titanic gick på grund. Idag är det 10 år sedan livet släcktes för över 3000 människor i New York - och hoppet om en god värld suddades ut för ännu fler.
Idag är en sån dag då vi ska lägga alla tekniska bitar åt sidan. Vi ska strunta i vem det var som låg bakom attentaten, vem som planerade allting, och hur hämnden ska se ut. De frågorna har fått tillräckligt mycket uppmärksamhet under de senaste 10 åren. Idag ska vi tänka på människorna. De som vaknade på morgonen, köpte kaffe i tunnelbanan, delade hiss med massa andra, hälsade godmorgon till killen på våningen under, satte sig vid sitt skrivbord och tittade ut genom fönstret för att mötas av den fantastiska utsikten av New York. Utan en tanke på att både de själva och staden inom kort stund skulle utplånas på det grymmaste av alla sätt. Och alla som anlände tidigt till flygplatsen, checkade in sina väskor och satte sig i de trånga sätena, utan en tanke på att det var det sista de någonsin skulle göra. Terroristerna är inte värda en tanke, men det är alla oskyldiga människor vi ska minnas. Alla de som som kämpade för sina liv i närmare fem timmar för att sedan inse att det var hopplöst. Alla modiga, modiga brandmän som offrade sina liv för att rädda andra. Alla anhöriga. Alla som tänkt gå till kontoret den dagen men av olika anledningar inte gjorde det. Alla som förlorade en mamma. En pappa. Ett barn. En farbror. En mormor. En kusin.
Idag minns vi er med kärlek. Idag glömmer vi för ett ögonblick att världen ibland är en ond värld och minns de glada stunderna. Idag hålls en tyst minut på Disneyland till åminnelse för dessa tappra människor. Idag minns vi.
Idag är en sån dag då vi ska lägga alla tekniska bitar åt sidan. Vi ska strunta i vem det var som låg bakom attentaten, vem som planerade allting, och hur hämnden ska se ut. De frågorna har fått tillräckligt mycket uppmärksamhet under de senaste 10 åren. Idag ska vi tänka på människorna. De som vaknade på morgonen, köpte kaffe i tunnelbanan, delade hiss med massa andra, hälsade godmorgon till killen på våningen under, satte sig vid sitt skrivbord och tittade ut genom fönstret för att mötas av den fantastiska utsikten av New York. Utan en tanke på att både de själva och staden inom kort stund skulle utplånas på det grymmaste av alla sätt. Och alla som anlände tidigt till flygplatsen, checkade in sina väskor och satte sig i de trånga sätena, utan en tanke på att det var det sista de någonsin skulle göra. Terroristerna är inte värda en tanke, men det är alla oskyldiga människor vi ska minnas. Alla de som som kämpade för sina liv i närmare fem timmar för att sedan inse att det var hopplöst. Alla modiga, modiga brandmän som offrade sina liv för att rädda andra. Alla anhöriga. Alla som tänkt gå till kontoret den dagen men av olika anledningar inte gjorde det. Alla som förlorade en mamma. En pappa. Ett barn. En farbror. En mormor. En kusin.
Idag minns vi er med kärlek. Idag glömmer vi för ett ögonblick att världen ibland är en ond värld och minns de glada stunderna. Idag hålls en tyst minut på Disneyland till åminnelse för dessa tappra människor. Idag minns vi.
Känsliga tittare varnas!
lördag 10 september 2011
Hemresedatum
Nu är hemresan bokad! Landar i Sundsvall den 30e september klockan 23:15. Nu är bara frågan - vem vill hämta mig på Midlanda?
fredag 9 september 2011
Besök 3.0
Är hemma i mitt lilla rum igen för första gången sen i onsdags. Det märktes på lukten att jag varit borta länge. Både lukten i rummet och lukten av mig. Har haft samma kläder i tre dagar och borstat tänderna med fingret. Mm, charmigt, tänker ni nu och undrar varför jag berättar det.
I onsdags, efter jobbet, åkte jag till mammas (och resten av familjens) hotell i Paris. Vi gick och handlade lite vin och smågott och det var så mysigt att bara sitta och prata och äta så jag orkade inte med den nästan två timmar långa resan hem. Jag, mamma och Victoria delade på en dubbelsäng i minsta laget och jag sov på en ihopviken handduk. Det var mysigt det :)
I torsdags gick vi runt i Paris i hundra år. Vi såg allt man måste, käkade lunch på samma mysiga restaurang som förra veckan (den här gången hittade jag jättesnabbt!) och avslutade med Eiffeltornet. Återigen orkade jag inte åka hem och delade säng med Victoria och Kaisa.
Idag var vi i parken hela dagen (det är sjukt snålt att parken stänger 4 timmar tidigare än vanligt, det är ingen kvällsparad, ingen Tarzan, inga fyrverkerier och ändå samma biljettpris!), det var jätteroligt! Jag vågade åka S.P. två gånger. Jag är jättemodig nu!
Sedan åkte vi och handlade och jag tog ett tårfyllt farväl av mina gäster, som jag kommer få återse igen om exakt 20 dagar. Tänk, snart är mitt parisäventyr över! Jeeez, baloobas vad fort det har gått!
Sorry att jag inte skriver mer, är sååååååå trött! Förhoppningsvis kommer bilder på fejjan imorgon. Tills dess - godnatt!
I onsdags, efter jobbet, åkte jag till mammas (och resten av familjens) hotell i Paris. Vi gick och handlade lite vin och smågott och det var så mysigt att bara sitta och prata och äta så jag orkade inte med den nästan två timmar långa resan hem. Jag, mamma och Victoria delade på en dubbelsäng i minsta laget och jag sov på en ihopviken handduk. Det var mysigt det :)
I torsdags gick vi runt i Paris i hundra år. Vi såg allt man måste, käkade lunch på samma mysiga restaurang som förra veckan (den här gången hittade jag jättesnabbt!) och avslutade med Eiffeltornet. Återigen orkade jag inte åka hem och delade säng med Victoria och Kaisa.
Idag var vi i parken hela dagen (det är sjukt snålt att parken stänger 4 timmar tidigare än vanligt, det är ingen kvällsparad, ingen Tarzan, inga fyrverkerier och ändå samma biljettpris!), det var jätteroligt! Jag vågade åka S.P. två gånger. Jag är jättemodig nu!
Sedan åkte vi och handlade och jag tog ett tårfyllt farväl av mina gäster, som jag kommer få återse igen om exakt 20 dagar. Tänk, snart är mitt parisäventyr över! Jeeez, baloobas vad fort det har gått!
Sorry att jag inte skriver mer, är sååååååå trött! Förhoppningsvis kommer bilder på fejjan imorgon. Tills dess - godnatt!
onsdag 7 september 2011
Förödmjukelse
Har aldrig känt mig så förödmjukad någonsin som idag på jobbet. Jobbade med tre personer som jag inte gillar i vanliga fall och tillsammans blev det jättejobbigt. Efter åtta gick två av dem hem och kvar var jag och den bossigaste kvinnan på norra halvklotet. Eftersom jag återigen hade enda kassan så blev det en rush i slutet av dagen med långa köer. Tänk nu efter, vad händer på Ica när det är långa köer? Jo, kassörskan fortsätter jobba och personerna får gott vänta i kön. Vad händer på Disneyland när det är en kö på mer än två personer? Det blir kaos! Min jobbarkompis nästan knuffade mig åt sidan, började skanna varor hit och dit till folk längre bak i kön samtidigt som hon ryckte kortläsaren ur handen på en kund för att skyffla vidare till nästa. Emellan skrek hon åt mig att jag måste hålla reda på mina kvitton som hamnat på golvet. Hon tog upp påsar på måfå och kastade till kunder som snabbt insåg att deras påse inte alls innehöll vad de betalat för. Mitt i en transaktion kunde hon börja skanna nästa persons varor och sedan sucka irriterat över att hon behövde annulera det och börja om. Och medan jag stod och pratade med en fransk familj som ville ha en klocka kom hon fram och nästan skrek "Habla Espagnol!" fast jag stod där och förklarade allting på franska.
Det är en sak att folk vill leka chef när vi är på kontoret, det bryr jag mig inte ett dugg om. Men att komma och ta över mitt jobb inför gästerna och dessutom göra det hundra gånger sämre, det är inte okej!
Värre blev det när vi skulle stänga. Fem minuter innan stängningsdags låste hon dörrarna och vägrade släppa in någon. Sedan jagade hon på alla som var därinne och sa att de fick lämna grejerna och komma imorgon. Sedan när vi skulle städa sa hon någonting jättesnabbt och suckade sedan irriterat; "Du fattade inte vad jag sa...". Jo, jag fattade visst! Jag håller bara inte med om dina dumma resonemang! Och så fort jag städade någonting kom hon och sa "Jag gör det där, jag gör det mycket snabbare!" men så fick jag ändå gå tillbaka efteråt och göra om det eftersom det var så dåligt gjort. I en butik som Harrington's, med fina samlarobjekt, ska det inte hänga tio exemplar av varje sak framme, utan man plockar fram en och en eftersom gästerna handlar. Fixar man inte det kan man söka jobb på McDonald's istället.
Förresten så köpte jag flingor med torkade hallon den här gången. Nu ska jag se på film och dricka iste. Nu tänker ni säkert "Shit, vad mycket iste den tjejen dricker.", och ja, det kanske jag gör!
Det är en sak att folk vill leka chef när vi är på kontoret, det bryr jag mig inte ett dugg om. Men att komma och ta över mitt jobb inför gästerna och dessutom göra det hundra gånger sämre, det är inte okej!
Värre blev det när vi skulle stänga. Fem minuter innan stängningsdags låste hon dörrarna och vägrade släppa in någon. Sedan jagade hon på alla som var därinne och sa att de fick lämna grejerna och komma imorgon. Sedan när vi skulle städa sa hon någonting jättesnabbt och suckade sedan irriterat; "Du fattade inte vad jag sa...". Jo, jag fattade visst! Jag håller bara inte med om dina dumma resonemang! Och så fort jag städade någonting kom hon och sa "Jag gör det där, jag gör det mycket snabbare!" men så fick jag ändå gå tillbaka efteråt och göra om det eftersom det var så dåligt gjort. I en butik som Harrington's, med fina samlarobjekt, ska det inte hänga tio exemplar av varje sak framme, utan man plockar fram en och en eftersom gästerna handlar. Fixar man inte det kan man söka jobb på McDonald's istället.
Förresten så köpte jag flingor med torkade hallon den här gången. Nu ska jag se på film och dricka iste. Nu tänker ni säkert "Shit, vad mycket iste den tjejen dricker.", och ja, det kanske jag gör!
tisdag 6 september 2011
Uppe med tuppen!
Är för en gångs skull uppe tidigt och ska uträtta en massa saker innan jobbet. Börjar med en mysig frukost som bara är mysig för att det fortfarande är mörkt i rummet och jag ligger i sängen. Själva ätandet är inte så mysigt för det som finns i mitt kylskåp kan sammanfattas i tre saker; margarin, tomatsås och ett ägg som legat där i fem veckor. Mums! Som ni kanske gissar står att handla överst på min att-göra-lista. Frågan är om jag kommer orka bära hem allting jag behöver. Och jag har äntligen ätit slut på alla mina äckliga flingor så idag får jag köpa nya! Återkommer om vilken sort det blir. Det är förvånansvärt få sorter som inte innehåller choklad.
Passar även på att gratta mig själv på hundrainläggsdagen. Det trodde vi aldrig, va? Att den här bloggen skulle användas så flitigt?
Imorgon kommer mammis, Tomasis, Victor och Kaisis! Åh, vad kul det ska bli! Hoppas det blir lika bra som när pappa och de var här och att det inte regnar allt för mycket.
Nu ska jag fortsätta min mysiga iste-frukost (det enda jag har att "äta") och titta på lite film innan jag sticker iväg och slåss med morgonhandlarna. Hörs!
Passar även på att gratta mig själv på hundrainläggsdagen. Det trodde vi aldrig, va? Att den här bloggen skulle användas så flitigt?
Imorgon kommer mammis, Tomasis, Victor och Kaisis! Åh, vad kul det ska bli! Hoppas det blir lika bra som när pappa och de var här och att det inte regnar allt för mycket.
Nu ska jag fortsätta min mysiga iste-frukost (det enda jag har att "äta") och titta på lite film innan jag sticker iväg och slåss med morgonhandlarna. Hörs!
måndag 5 september 2011
Jag måste åka hem!!!
Jag måste komma hem nu! Jag var inne på tv4-play för att se på Idol och då stod det "Videon är av rättighetsskäl bara tillåten i Sverige.". Vad är det för trams? Hur ska jag kunna sitta här och inte titta på Idol? Jag som inte har missat ett avsnitt på 7 år?! Jag kommer hem om 4 veckor, då är vi ju typ redan framme vid fredagsfinalerna, om inte mer! Jag kommer inte ha hunnit få någon favorit, ha sagt min åsikt om nya juryn eller någonting. Fy vilken taskig Idol-säsong!
Erik Grönwall - fortfarande den bästa Idoldeltagaren någonsin!
Sommaren är kort
Nu är sommaren officiellt över för imorgon går Disneyland tillbaka till sitt normalschema. Det innebär att ikväll var sista kvällen för paraden, fyrverkerierna och Tarzan. Lite tråkigt är det allt! (Men oroa dig inte, mamma, det är jättehäftigt ändå!). Det är helt otroligt vad snabbt sommaren har gått. I fredags var det 11 veckor sedan jag kom hit och nu är jag en av de som känner till min butik allra bäst. I flera dagar nu har jag fått vara den som hjälper de andra för att de inte är vana vid Harrington's, som ju är en ganska speciell butik.
Man kan ju inte annat än skratta åt administrationen i alla fall. Jag vet att jag har klagat på Frankrike förut och Disneyland har gjort det igen. Ikväll började en ny tjej hos oss. Dutyn frågade om hon hade stått i kassa tidigare och hon svarade att hon gjort det litegrann, så hon fick en kassa och dutyn stod bredvid hela tiden och förklarade allt. Sedan kom managern och började i princip slita sitt hår när hon såg att den nya tjejen stod i kassan. Då visade det sig att hon inte hade fått någon kassautbildning och därför inte fick ha hand om pengar. Och vips så var jag den enda som jobbade stängning som hade en kassa. Det innebar att mellan klockan 22 och midnatt fanns bara en kassa. Det är också den tid då det är som hetsigast för alla tänker att de ska köpa de "stora" grejerna alldeles innan de går hem, så alla vill ha figurer, statyer och snow globes. Så nu har jag fått erfara hur det är att jobba häcken av sig!
En sak som är bra med att det här var sista dagen på sommaren var att det är slut på superclose. Det här var sista kvällen jag jobbade till 2! Nu är den längsta dagen till 1. Det är superskönt för det är inte normalt att vara såhär pigg den här tiden! Något som dock suger är nya busstiderna. När jag slutar 23 eller 01 kommer jag alltid behöva vänta en timme på bussen. Ça va être dûr! Men det är ju bara för en månad, så det får gå. Jag får ta med en bok eller något och sitta för mig själv och vänta.
Nu ska jag slå på en film och dricka lite iste. Det är inte min sovtid förrän om ett par timmar så det är ingen idé att ens försöka låtsas som att jag kommer kunna somna. Pusselipuss och kramelikram på er så hörs vi snart!
P.S. alla ni som väntar på brev från mig - förlåt att jag är segast i hela världen! Ska försöka att få fingrarna ur arslet senast nästa helg efter mammis har varit här! D.S.
Man kan ju inte annat än skratta åt administrationen i alla fall. Jag vet att jag har klagat på Frankrike förut och Disneyland har gjort det igen. Ikväll började en ny tjej hos oss. Dutyn frågade om hon hade stått i kassa tidigare och hon svarade att hon gjort det litegrann, så hon fick en kassa och dutyn stod bredvid hela tiden och förklarade allt. Sedan kom managern och började i princip slita sitt hår när hon såg att den nya tjejen stod i kassan. Då visade det sig att hon inte hade fått någon kassautbildning och därför inte fick ha hand om pengar. Och vips så var jag den enda som jobbade stängning som hade en kassa. Det innebar att mellan klockan 22 och midnatt fanns bara en kassa. Det är också den tid då det är som hetsigast för alla tänker att de ska köpa de "stora" grejerna alldeles innan de går hem, så alla vill ha figurer, statyer och snow globes. Så nu har jag fått erfara hur det är att jobba häcken av sig!
En sak som är bra med att det här var sista dagen på sommaren var att det är slut på superclose. Det här var sista kvällen jag jobbade till 2! Nu är den längsta dagen till 1. Det är superskönt för det är inte normalt att vara såhär pigg den här tiden! Något som dock suger är nya busstiderna. När jag slutar 23 eller 01 kommer jag alltid behöva vänta en timme på bussen. Ça va être dûr! Men det är ju bara för en månad, så det får gå. Jag får ta med en bok eller något och sitta för mig själv och vänta.
Nu ska jag slå på en film och dricka lite iste. Det är inte min sovtid förrän om ett par timmar så det är ingen idé att ens försöka låtsas som att jag kommer kunna somna. Pusselipuss och kramelikram på er så hörs vi snart!
P.S. alla ni som väntar på brev från mig - förlåt att jag är segast i hela världen! Ska försöka att få fingrarna ur arslet senast nästa helg efter mammis har varit här! D.S.
söndag 4 september 2011
Jag älskar dig
Jag är helt kär i min blåa kavaj. Jag älskar min svarta också. Jag har aldrig älskat ett stycke svart och blått tyg så mycket. Jag undrar varför jag inte blivit med kavaj tidigare. Det känns som en stor del av mitt liv har varit utan mening så länge, men den figursydda formen och ränderna på insidan gör livet värt att leva. Nu funderar jag på att utvidga min samling. Härnäst kommer färgerna vit och vinröd täckas upp. Vem behöver köpa mat för sina pengar?
Dagar av besök
Nu har alla mina besök för veckan åkt hem och det känns förbaskat tomt. Det har varit så skönt att kunna prata med folk som förstår mig. Att inte behöva avsluta samtalet efter att ha frågat efter nationalitet, ålder och jobb. Att kunna internskämta och allt vad det innebär när man pratar med folk man känner.
Drar en kort resumé över allt som hänt i veckan;
Måndag: Jag åkte till Gare du Nord där jag mötte upp Sara och Elina. Vi åkte till deras hotell och sedan ner på stan för att käka lunch. Chocken kom när vi fick in notan och läsken kostade 7,50.
Tisdag: Var med Sara och Elina på Disney. Åkte Space Mountain. HJÄLP!
Onsdag: Åkte till Bussy-Saint-Georges och mötte upp pappa, Karina, Robin och Linnea. Följde med dem och tittade när de käkade på McDonald's. Väntade på tåget till Paris för att äta middag med Sara och Elina. Väntade mera. Insåg att det inte skulle komma något tåg. Gick på affären och handlade Wasabröd. Åt Wasabröd och drack vin på pappas hotellrum.
Torsdag: Mötte upp familjen i Chessy och gick en heldag på Disneyland. Jag hade superkul och jag tror att de hade det också! Blev också ensamstående när min colloc åkte hem. Konstigt!
Fredag: Åkte till Paris och tittade på Louvren och Notre Dame. Letade i hundra år efter en liten gullig restaurang jag hade sett en gång. Ringde till Örebro och tackade nej till en plats vid läkarprogrammet. Gick till Montmartre och Sacré-coeur. Handlade maaaassa mat. Hade picknick vid Eiffeltornet. Åkte upp i Eiffeltornet. Tittade på utsikten. Åkte hem.
Lördag: Sov, sov, sov, sov. Tvättade. Hade ont i fötterna.
Det har varit en fantastisk vecka och jag har haft jättekul!
Drar en kort resumé över allt som hänt i veckan;
Måndag: Jag åkte till Gare du Nord där jag mötte upp Sara och Elina. Vi åkte till deras hotell och sedan ner på stan för att käka lunch. Chocken kom när vi fick in notan och läsken kostade 7,50.
Tisdag: Var med Sara och Elina på Disney. Åkte Space Mountain. HJÄLP!
Onsdag: Åkte till Bussy-Saint-Georges och mötte upp pappa, Karina, Robin och Linnea. Följde med dem och tittade när de käkade på McDonald's. Väntade på tåget till Paris för att äta middag med Sara och Elina. Väntade mera. Insåg att det inte skulle komma något tåg. Gick på affären och handlade Wasabröd. Åt Wasabröd och drack vin på pappas hotellrum.
Torsdag: Mötte upp familjen i Chessy och gick en heldag på Disneyland. Jag hade superkul och jag tror att de hade det också! Blev också ensamstående när min colloc åkte hem. Konstigt!
Fredag: Åkte till Paris och tittade på Louvren och Notre Dame. Letade i hundra år efter en liten gullig restaurang jag hade sett en gång. Ringde till Örebro och tackade nej till en plats vid läkarprogrammet. Gick till Montmartre och Sacré-coeur. Handlade maaaassa mat. Hade picknick vid Eiffeltornet. Åkte upp i Eiffeltornet. Tittade på utsikten. Åkte hem.
Lördag: Sov, sov, sov, sov. Tvättade. Hade ont i fötterna.
Det har varit en fantastisk vecka och jag har haft jättekul!
Bjuder på en bild från Pirates of the Caribbean.
En i sällskapet visste precis vart man skulle
titta och när man skulle le.
Jag ska bli läkare, men inte idag
I fredags utspelades ett telefonsamtal som skulle kunna ha inverkan på hela mitt framtida liv. Jag kanske har nämnt någon gång att jag vill bli läkare? Jag tror jag har skrivit något deppigt inlägg någon gång också om hur långt borta drömmen ligger eftersom jag har så dåliga betyg. För ja, i läkarsammanhang är mina betyg dåliga, vad ni än säger. I alla andra sammanhang har jag superbetyg men för läkarprogrammet krävs verkligen toppelitopp! Statistiken de senaste fem åren har legat på maxpoäng. Jag har under mina tre år på gymnasiet träffat folk som har skrivit högskoleprovet under åtta års tid innan de kom in på utbildningen och jag räknade med något liknande för mig också. Men så blev det inte.
En stressad mamma ringde till mig och sa att om jag ringer till en person i Örebro så har jag en plats på läkarprogrammet vid Örebro Universitet. Jag ringde och ja, det stämde. De hade kommit till min tur i reservlistan. Ville jag skulle jag ha framtiden säkrad och mitt livs största dröm uppfylld. Men någonting fick mig att vackla, och det vacklet skulle kunna avgöra hela mitt liv.
Ja, jag tackade nej. Jag tackade nej till att uppfylla min dröm. Meningen med mitt liv. Hon frågade mig ifall jag kanske hade ångrat mig och inte ville bli läkare längre. Inget är mer fel än det! Att bli läkare är fortfarande den enda planen jag har med mitt liv. Det är fortfarande vad jag vill mer än någonting annat! Men sammanhanget och magkänslan gjorde ändå att jag sa nej.
1. Jag har redan missat över en vecka och skulle behöva infinna mig i Örebro inom några dagars varsel vilket innebär att jag skulle ha behövt bryta kontraktet med Disneyland och allt vad det innebär.
2. Jag skulle inte ha någonstans att bo.
3. Jag skulle inte ha någon litteratur.
4. Jag skulle ha missat den första roliga tiden och för lång tid framåt förbli "den nya flickan".
5. Jag vill inte plugga i Örebro.
Jag vet, allt ovanstående skulle kunna förbises och fixas om jag verkligen hade velat. Men ändå var det något som fick mig att tacka nej. Det passar helt enkelt inte nu. Men det här innebär ändå någonting sjukt stort! Jag kom in på läkarlinjen på första försöket. Efter jul är det ungefär hälften så många sökande, vilket borde innebära att jag nästan säkert har en plats då, och kanske där jag helst vill plugga också! Visst, det kan alltid hända något oförutsett, men jag känner mig i alla fall mycket säkrare nu på att jag kommer komma in än vad jag gjorde förut.
Att jag kom in med mina "dåliga" betyg är någonting sjukt stort och visar att allt går om man ger sig fasen på det. Ett nederlag innebär inte att man ska sluta kämpa. Som min gamla vikariegympalärare i fyran sa till mig när vi övade 60 meter: "Spring, Sandra! Spring allt du kan hela vägen in i mål, sedan kan du börja sakta ner!".
En stressad mamma ringde till mig och sa att om jag ringer till en person i Örebro så har jag en plats på läkarprogrammet vid Örebro Universitet. Jag ringde och ja, det stämde. De hade kommit till min tur i reservlistan. Ville jag skulle jag ha framtiden säkrad och mitt livs största dröm uppfylld. Men någonting fick mig att vackla, och det vacklet skulle kunna avgöra hela mitt liv.
Ja, jag tackade nej. Jag tackade nej till att uppfylla min dröm. Meningen med mitt liv. Hon frågade mig ifall jag kanske hade ångrat mig och inte ville bli läkare längre. Inget är mer fel än det! Att bli läkare är fortfarande den enda planen jag har med mitt liv. Det är fortfarande vad jag vill mer än någonting annat! Men sammanhanget och magkänslan gjorde ändå att jag sa nej.
1. Jag har redan missat över en vecka och skulle behöva infinna mig i Örebro inom några dagars varsel vilket innebär att jag skulle ha behövt bryta kontraktet med Disneyland och allt vad det innebär.
2. Jag skulle inte ha någonstans att bo.
3. Jag skulle inte ha någon litteratur.
4. Jag skulle ha missat den första roliga tiden och för lång tid framåt förbli "den nya flickan".
5. Jag vill inte plugga i Örebro.
Jag vet, allt ovanstående skulle kunna förbises och fixas om jag verkligen hade velat. Men ändå var det något som fick mig att tacka nej. Det passar helt enkelt inte nu. Men det här innebär ändå någonting sjukt stort! Jag kom in på läkarlinjen på första försöket. Efter jul är det ungefär hälften så många sökande, vilket borde innebära att jag nästan säkert har en plats då, och kanske där jag helst vill plugga också! Visst, det kan alltid hända något oförutsett, men jag känner mig i alla fall mycket säkrare nu på att jag kommer komma in än vad jag gjorde förut.
Att jag kom in med mina "dåliga" betyg är någonting sjukt stort och visar att allt går om man ger sig fasen på det. Ett nederlag innebär inte att man ska sluta kämpa. Som min gamla vikariegympalärare i fyran sa till mig när vi övade 60 meter: "Spring, Sandra! Spring allt du kan hela vägen in i mål, sedan kan du börja sakta ner!".
lördag 3 september 2011
Håll ut!
Imorgon eller på söndag kommer ett inlägg om allt jag gjort medan familjen Pappamedflera varit här, men nu är jag för trött. Jag kan säga så mycket som att vi i alla fall haft väldigt roligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)