Avresedatum

Nu är det klart. 18:e juni kommer jag börja jobba. Jag åker förmodligen från Sundsvall på torsdagkväll (16:e) för att ta morgonplanet till Paris. I'm so excited!

I'm so efficient!

Oj, oj, oj vad jag har flängt runt på stan nu med kassar och påsar och papper och väskor! Och så mycket jag har fått gjort. Jag har hämtat ett personbevis på Skatteverket som behövs för att jag ska få teckna en försäkring i Frankrike. Varför jag behöver personbeviset är jag dock inte helt säker på, för det enda som står där, som inte redan står på passet, är att jag är ogift. Men vem vet, sådan information kanske är ytterst viktig inom det franska försäkringssystemet.

Jag har även varit och köpt ett par jobbarskor som jag hoppas är supersköna och ergonomiska. Superdupermegatusenmiljarder tack för skorna säger jag till världens bästa faster, tillika fadder Anette!

Såhär ser de ut. Jag hoppas verkligen vi kommer ha en superskön sommar tillsammans!

(Kan skor bli ingådda om man har dem på sig när man ligger i sängen vid datorn?)

Jag har dessutom haft mailkontakt med min rekryterare (det var hon som berättade att jag fått jobbet och så) och tydligen hade hon skrivit fel datum till mig. Jag kommer stanna i Paris till den 30:e september och i september hålls även intervjuer för de som känner att de vill stanna längre. Sedan undrade hon ifall jag kan komma dit den 10:e juni istället för 13:e, för då är det bankdag i Frankrike (ingen aning om vad det betyder, men incheckningen är i alla fall stängd). Men jag skrev tillbaka att det inte är möjligt. Kalla mig oflexibel, men har jag slitit med studierna i tre år så ska jag banne mig vara med på studentdagen! Det får helt enkelt bli så att min tripp söderöver får förskjutas framåt ett tag. Hur länge vet jag inte än.

Jag har även börjat kolla upp flygresor till Paris och just nu kostar de ungefär 790:-, vilket känns alldeles rimligt. Så fort jag får veta när jag ska åka ska jag skynda mig att boka!

En sak som slog mig när jag var på Skatteverket var när tanten (om du mot förmodan läser det här, förlåt för att jag kallar dig tant!) frågade hur länge jag skulle vara borta och sedan sa att om jag är borta mer än ett år måste jag ansöka om utvandring från Sverige. Utvandring. Ett så laddat ord. Tidigare har jag alltid tänkt att jag inte skulle ha några problem alls med att lämna Sverige och bosätta mig utomlands. Jag skulle kunna ha en liten bungalow vid ett vattendrag och äta kokosnötter till middag varje dag. Men nu börjar jag inse hur skyddat land vi faktiskt bor i med alla lagar och försäkringar. Det är inte så att jag börjar få kalla fötter för att åka, inte alls! Men kanske lite småljumna tår. Förmodligen bara nervositet.



Häv a najs dej!
/Sandris

Vendeuse boutique

Öppnade precis mailinboxen och såg att jag fått detaljerna om det jobb jag ska utföra. Som rubriken lyder kommer jag få titeln vendeuse boutique, vilket betyder ungefär "försäljningsassistent". Jag kommer alltså arbeta i någon form av affär, och det känns jätteroligt! Det var vad jag allra helst ville. Jag var lite rädd att jag skulle hamna inom någon städtrupp eller tvingas bli bajamajatömmare. Men det här är superbra! Dels får jag vara på ett ställe där folk inte är jättesura för att de har köat eller väntat på sin mat i en timme. Och samtidigt får jag träffa massa människor och förhoppningsvis bli fruktansvärt bra på franska!

Jag har kontrakt mellan 14/6 och 3/9, vilket innebär att jag precis hinner åka lastbil ett varv runt stan, grina lite för att jag inte kommer träffa alla på läääääänge, och sedan åka iväg mot nästa äventyr. Det känns ganska bra för då får jag ungefär två veckors träning innan den rätta högsäsongen, som är i juli och augusti, drar igång.

I brevet stod det även att jag måste ha med ett par svarta skor och strumpor och skorna får inte vara sandaler eller sneakers. Vad menas det då vara för typ av skor? Lackskor? Och var får man tag på sådana?

Nu är det bara allt det där tråkiga och jobbiga kvar att göra. Fixa ett franskt personbevis, boka flygresa, kolla upp hur det är med skatt och så vidare. Jag vill bara ha allting fixat och åka! :D

En bild från en av butikerna på Disneyland. Checka in arbetskläderna!

Jag blev så glad över att äntligen få veta lite mer över jobbet att jag inte ens tänker på att det gör ont i fingrarna efter att jag nästan skar bort två fingertoppar när jag skulle skära bröd :D

À bientôt!

Första steget mot drömjobbet

Nu är bollen satt i rullning. Tårtan är bakad. Skjortan är struken. Bildligt alltså. Vad jag försöker säga är att nu är jag på gång. Mot Paris! Jag! Jag som alltid brukar fixa sommarjobbet någon gång i slutet av maj har redan hela sommaren planerad och kan knappt bärga mig innan det är dags att åka iväg. Jag tänkte berätta lite om hur det gick till när jag fick det här jobbet.

Det började med att Karina visade mig en annons i Arbetsförmedlingens platsbank om att Disneyland Paris sökte svenska engelsk- och fransktalande ungdomar för sommarjobb i parken. Jag tyckte det lät jättekul, men samtidigt visste jag ju att ett sådant jobb är för duktiga människor. Sådana som vet hur man böjer verb i alla temaformer. Sådana som har stått i kassa i tusen år och är jätteduktig på kundkontakt. Alltså, ingenting för mig. Därför var det mest på skoj jag skrev ihop ansökan och skickade iväg den. Ska jag vara ärlig glömde jag till och med bort det så jag skickade in alltihop ungefär två veckor innan intervjuerna skulle äga rum. Det kom ändå ett mail några dagar senare om att jag skulle komma till Stockholm den 26:e januari för kortare information och en intervju. Och sedan stod det där hemska som fick min mage att dansa tango hela intervjudagen. "Intervjuerna sker på franska och därför faller många bort redan där.". Jag låtsades dock som att det regnade och åkte dit ändå.

När jag kom dit var jag ungefär två timmar tidig och med risk för att tappa bort mig vågade jag inte gå därifrån utan satt kvar och blev ännu nervösare. Alla som som klev in genom dörren såg jättefranska ut och jag kände mig verkligen som den norrlandstjej jag är.

Vi blev kallade till information 13.30 och till min förtjusning insåg jag att jag förstod all franska som talades på informationsfilmen. Jag fick ytterligare en ego-kick när jag hörde en tjej fråga sin kompis "Hur säger man 'Jag är 21' på franska?". Då fick jag i alla fall bli säker på att jag inte var absolut sämst där.

Vi delades in i intervjugrupper och jag var tvungen att vänta i ytterligare ungefär två timmar på min tur. Jag hade god tid på mig att kolla ut vilken rekryterare jag ville ha och vem jag definitivt inte ville prata med. Jag fick den som var mitt emellan den snälla och dumma och det var väl helt okej, antar jag. Vi intervjuades tre och tre och lottade om vem som skulle börja. Självklart föll lotten på mig och det var bara att börja med mitt inövade tal och le. Le, le, le tills käkarna gick ur led. Hon ställde några frågor och jag förstod det mesta, men inte allt, så då övergick vi till engelska, eftersom hon ville testa mina kunskaper i det också. Efter intervjun sa hon ingenting, visade inga miner alls och övergick bara till nästa stackare. Det hela avslutades med de sedvanliga orden "vi kommer att höra av oss" och sedan var det bara att traska tillbaka till tåget och börja uppdatera mailen var femte minut. Sex dagar senare var det där. Precis innan jag väntat så länge att jag höll på att gå under låg det i inkorgen. Mailet. Brevet. Raderna. We would like to confirm our desire to have you join our Parks and Resort this season.