Eftersom jag alltid har velat bli läkare har jag fått höra det här många gånger. "Hur ska du klara det, du som grinar för allt?". Och uppmuntrande ord som: "Det är ingen fara, man väääänjer sig! Du kommer väääänja dig på en gång!"... JAG VILL INTE VÄNJA MIG! Jag vill fortfarande gråta när folk dör, även om jag i framtiden kommer jobba som läkare i hundra år. Jag vill gråta när barn är sjuka. Jag vill gråta när bebisar föds. Jag vill gråta ibland helt enkelt. För mig är det ett verktyg att visa medkänsla. Och vad är en läkare utan medkänsla? Vad är en människa utan medkänsla? Så, nej, jag kommer aldrig försöka jobba bort det här "problemet".
Då är ju frågan, kommer jag ens bli läkare? Det känns kämpigt nu alltså. Det enda som är jobbigare än att plugga till en tenta är att plugga till en omtenta. Motivationen finns liksom inte att hitta någonstans. Jag kan ungefär hälften så mycket som innan jag gjorde tentan förra gången, och så är det tänkt att det ska gå bättre nu. Nej, fy. Är det okej om jag lägger mig under en sten eller något tills den här cirkusen är slut?
(Hämtade ut min tenta idag och alla mina "fy, vad dåligt jag svarade, här får jag aldrig några poäng"-frågor gav ganska mycket poäng medan mina "Shiet, vilket bra svar! Snyggt!"-frågor gav noll poäng.)
Medkänsla kan vara det värdefullaste vi har.
Vännen.. Jättebra skrivet. Under min utbildning var det jättemycket diskussioner om man får gråta inför patienter eller om man ska låta bli och vara värsta stone-fejset.
SvaraRaderaPå min avdelning finns det sjuksköterskor och undersköterskor (och även läkare!) som sitter bredvid sina patienter och gråter med dem. Eller som fäller en tår vid ett tråkigt besked. Här har vi mycket föräldrar som förlorar sina foster, eller får reda på att de har cancer, eller att deras foster har en grav missbildning.. Mycket sorgliga grejer med andra ord.
Själv är jag nästan orolig för att jag går in i en konstig "roll" och känner ingenting när jag möter dessa patienter!! Jag känner mig verkligen som ett stone-fejs ibland. Men jag tror det är en slags skydds-mekanism, för att om jag skulle ta in alla patienters öden och känna med dem.. ja, då skulle jag inte palla att jobba med det här! En gång när en patient dog, det var verkligen extremt tragiskt, då grät jag hela vägen hem på cykeln. Det bara kom när jag lämnade sjukhusets dörrar. Har gråtit ett par gånger hemma efter det, när verkligheten sprungit ikapp mig efter jobbet.
Dock när jag ser Greys anatomy hemma i soffan, då gråter jag på en gång ;) men då är jag ju inte på jobbet och är sjuksköterskan emily med ansvar för liv och leverne :D
Älskar dina blogginlägg. Du kommer klara tentan. I just know it.