På resande fot igen

Den här gången styr jag kosan mot Övik. Ingen lång resa med andra ord. Däremot en resa jag vid ett tillfälle räknade att jag gjort minst 800 gånger förut. Inget skoj! Jag blev så bra på att åka den här sträckan att jag ibland fick hjälpa bussvärdinnan sälja fika. Jag var en såndär jobbig liten snorunge som överlägset höjde ögonbrynen när medresenärerna gjorde fel (herregud, alla vet väl att ska man av i Timrå måste man plinga, men i Ullånger kan man låta bli!). Flera gånger har jag även rättat chaufförer som gjort fel (eftersom jag kunde deras jobb bättre). Det var därför lite av en nostalgitripp att åka till busshållplatsen.

När jag väntat på bussen i en timme och två Ybussar (de jag skulle åka) kört förbi mig kändes det däremot inte alls lika roligt längre. Vädret härmade mitt humör med regnet som spån i backen. Då jag fick syn på min egen spegelbild i en förbipasserande buss och såg att jag var suraste tjejen i stan skärpte jag mig dock och insåg att det hjälper inte att vara grinig. Fixaren i mig tog över (en sida av mig jag för övrigt är rätt stolt över).

Tjugo minuter senare hade jag fixat taxi till Härnösand för mig och de andra som också drabbats. En taxi som självklart skickar sin räkning till Ybuss. Vi åkte med den trevligaste chaufför jag någonsin träffat (Ingrid, ifall du mot förmodan - du som inte hade någon dator - läser det här så tack!).

I Härnösand stod bussen och väntade på oss och det har förändrats lite sedan jag åkte sist! Nu finns här både gratis internet och eluttag! Tjänster man tidigare fick betala 200 för.

Nu sitter jag här och myser och lyssnar på mina nyvunna vänner Norlie & KKV (eller "Olé och coq au vin" som jag först trodde att de hette...). Det enda jag möjligtvis saknar är femkronorsmarabousarna de sålde på bussarna på min tid. För nej, bussvärdinnorna finns inte kvar. Kanske har de ersatts av eluttagen.

Tycker att Ybuss har visat att de löser problem riktigt bra! Nu ska jag se fram emot en helg med pappi och hans familj.

Nya brills