Lycklig ända in i själen

De här har blivit mina idag! Jag luktar så gott att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Är fattig som en kyrkråtta men det gör inget för jag behöver inte äta. Jag kan bara sitta och lukta på mig själv så är jag nöjd :')

 

Dialog på korridorsfest

Jag: Ja tro inte vi ha hälsa, Sandra hete ja!
Han: Jaha, och du är från Umeå eller?
Jag: Nää...
Han:Östersund?
Jag: Nää, Sönnsvall ä ja från. Varför gissaru på Umeå?
Han: Jo, men det hörs ju att du är norrifrån och Umeå var det första jag tänkte på.
Jag: Hörs de? Å ja som trodde ja inte hade nån dialekt!
Han: Hahahahahahahahahahahahahaha!!!!!!!

Mat-Sandra

Min lunch igår bestod av en jätteäcklig kaka på ett fik i centrala Linköping. Min middag bestod av en påse salta stjärnor, en påse choklad och en cola. Men när man har suttit i en mikroskopi-sal i elva timmar i sträck tycker jag att det kan vara försvarbart.

Mens är kul!

Bill Gates (hypothalamus) skickar ut Gn-RH som leder till att hypofysen skickar ut LH och FSH. FSH påverkar 7-10 folliklar i ovarierna att växa till. Granulosaceller börjar täcka follikeln och så småningom även tekaceller. Negativ feedback leder till att de hormonnivåerna sjunker medan östrogen, som görs av granulosacellerna, ökar. 

Något dygn innan ägglossning byts den negativa feedbacken, av någon anledning som ingen vet, ut till positiv feedback och det sker en LH-topp. Detta inducerar bildningen av prostaglandiner som luckrar upp bindväven i follikeln. Det, i samband med att trycket ökar i den lilla vätskefyllda hålan där oocyten ligger, gör att ägglossning sker. 

Follikeln ombildas till corpus luteum (gulkropp) och det är då histologiskt omöjligt att skilja på granulosa- och tekaceller. Corpus luteum producerar progesteron som bygger upp endometriet i uterus. En peak kommer i mitten av den sekretoriska fasen. 

Befruktas ägget släpps HCG ut (det grav.test reagerar på). Det säger till corpus luteum att fortsätta bilda progesteron så ingen menstruation inträffar. Annars skrumpnar corpus luteum ihop, prostaglandiner snörper åt blodkärlen som går in i endometriet (vasokonstriktion), inget syre kommer in, det gör helvetiskt ont,  apoptos/nekros sker och mensen kommer ut. 

Och det, mina kära vänner, är vad som händer när ni har mens! Håll tummarna för att jag får en mensfråga på min tenta imorgon!

Mycket medkänsla - lite motivation

Sedan jag var liten har jag haft väldigt lätt att bli berörd. Kort och gott, jag gråter för allt. En bra film, en fin låt, orättvisor, när jag blir arg, när böcker slutar fel. Nyss satt jag och tittade på MTV's Teen Mom, det avsnitt när Catelynn och Tyler får sin bebis (ett av mina favoritpar!) och jag använde seriöst över 10 näsdukar under den korta tid det tog för de att lämna bort sitt barn.

Eftersom jag alltid har velat bli läkare har jag fått höra det här många gånger. "Hur ska du klara det, du som grinar för allt?". Och uppmuntrande ord som: "Det är ingen fara, man väääänjer sig! Du kommer väääänja dig på en gång!"... JAG VILL INTE VÄNJA MIG! Jag vill fortfarande gråta när folk dör, även om jag i framtiden kommer jobba som läkare i hundra år. Jag vill gråta när barn är sjuka. Jag vill gråta när bebisar föds. Jag vill gråta ibland helt enkelt. För mig är det ett verktyg att visa medkänsla. Och vad är en läkare utan medkänsla? Vad är en människa utan medkänsla? Så, nej, jag kommer aldrig försöka jobba bort det här "problemet".

Då är ju frågan, kommer jag ens bli läkare? Det känns kämpigt nu alltså. Det enda som är jobbigare än att plugga till en tenta är att plugga till en omtenta. Motivationen finns liksom inte att hitta någonstans. Jag kan ungefär hälften så mycket som innan jag gjorde tentan förra gången, och så är det tänkt att det ska gå bättre nu. Nej, fy. Är det okej om jag lägger mig under en sten eller något tills den här cirkusen är slut?

(Hämtade ut min tenta idag och alla mina "fy, vad dåligt jag svarade, här får jag aldrig några poäng"-frågor gav ganska mycket poäng medan mina "Shiet, vilket bra svar! Snyggt!"-frågor gav noll poäng.)

Medkänsla kan vara det värdefullaste vi har.

På resande fot igen

Den här gången styr jag kosan mot Övik. Ingen lång resa med andra ord. Däremot en resa jag vid ett tillfälle räknade att jag gjort minst 800 gånger förut. Inget skoj! Jag blev så bra på att åka den här sträckan att jag ibland fick hjälpa bussvärdinnan sälja fika. Jag var en såndär jobbig liten snorunge som överlägset höjde ögonbrynen när medresenärerna gjorde fel (herregud, alla vet väl att ska man av i Timrå måste man plinga, men i Ullånger kan man låta bli!). Flera gånger har jag även rättat chaufförer som gjort fel (eftersom jag kunde deras jobb bättre). Det var därför lite av en nostalgitripp att åka till busshållplatsen.

När jag väntat på bussen i en timme och två Ybussar (de jag skulle åka) kört förbi mig kändes det däremot inte alls lika roligt längre. Vädret härmade mitt humör med regnet som spån i backen. Då jag fick syn på min egen spegelbild i en förbipasserande buss och såg att jag var suraste tjejen i stan skärpte jag mig dock och insåg att det hjälper inte att vara grinig. Fixaren i mig tog över (en sida av mig jag för övrigt är rätt stolt över).

Tjugo minuter senare hade jag fixat taxi till Härnösand för mig och de andra som också drabbats. En taxi som självklart skickar sin räkning till Ybuss. Vi åkte med den trevligaste chaufför jag någonsin träffat (Ingrid, ifall du mot förmodan - du som inte hade någon dator - läser det här så tack!).

I Härnösand stod bussen och väntade på oss och det har förändrats lite sedan jag åkte sist! Nu finns här både gratis internet och eluttag! Tjänster man tidigare fick betala 200 för.

Nu sitter jag här och myser och lyssnar på mina nyvunna vänner Norlie & KKV (eller "Olé och coq au vin" som jag först trodde att de hette...). Det enda jag möjligtvis saknar är femkronorsmarabousarna de sålde på bussarna på min tid. För nej, bussvärdinnorna finns inte kvar. Kanske har de ersatts av eluttagen.

Tycker att Ybuss har visat att de löser problem riktigt bra! Nu ska jag se fram emot en helg med pappi och hans familj.

Nya brills



Nya ord och gamla tårar

Det har varit tyst här ett tag. En kommentar om hur himla töntigt och onödigt det är med bloggar grävde sig djupare än den skulle. Som ny i en stad behöver man alla vänner man kan få och vill inte de nya vännerna läsa om nya skor man har köpt så skriver man inte heller om det. Sedan inser man att man förlorat sig själv i det där resonemanget och det är just det som har hänt. Men kanske är det inte bara för läsarna man skriver. Kanske är det för att man djupt därinne vill finna sig själv. Sätta ord på det där man inte förstår när det bara bubblar omkring i hjärnan.

Ord blir så vackra när de är ledsna. Och idag är det bara ledsna ord som formas av fingrarna på tangentbordet. Jag kan knappt förmå mig att skriva det. För då kanske det blir sant. Jagkuggademinförstatentapåläkarprogrammet. Niokommafem poäng ifrån att slippa en omtenta. Men framförallt, 9,5 poäng ifrån att visa mig själv att jag duger. Vem vill ha en läkare som inte klarar tentorna? Som inte förstår vad hon läser? De säger att alla som tar sig in på läkarprogrammet också tar sig ut. Det känns som önsketänkande. När jag åkte hem från Linköping för drygt en vecka sedan hade jag klarat av min första termin och hade bara 10 kvar. Nu har jag fortfarande 11 terminer att ta mig igenom.

Det är svårt att tänka att jag hade kunnat göra något annorlunda. En del grejer måste man göra. Äta. Sova. Duscha. Fast å andra sidan, Boron bryr sig inte om ifall man har fett hår, kanske jag också borde strunta i det. Det jobbigaste är att veta att jag gav allt jag någonsin kunde under de där 12 helvetesdagarna av tentaplugg. Och nu måste jag göra det igen.

Gamla tårar står det som rubrik. Och det är för att de tårarna som kom när det stora feta U:et hamnade i min inkorg, måste torka nu. Från och med att jag går och lägger mig ikväll ska mitt förråd av jävlaranamma fyllas på. För jag VET att jag ska klara den där sablarns tentan i augusti! Jag behöver bara bli 11,87% bättre. Det ska gå!