Nya ord och gamla tårar

Det har varit tyst här ett tag. En kommentar om hur himla töntigt och onödigt det är med bloggar grävde sig djupare än den skulle. Som ny i en stad behöver man alla vänner man kan få och vill inte de nya vännerna läsa om nya skor man har köpt så skriver man inte heller om det. Sedan inser man att man förlorat sig själv i det där resonemanget och det är just det som har hänt. Men kanske är det inte bara för läsarna man skriver. Kanske är det för att man djupt därinne vill finna sig själv. Sätta ord på det där man inte förstår när det bara bubblar omkring i hjärnan.

Ord blir så vackra när de är ledsna. Och idag är det bara ledsna ord som formas av fingrarna på tangentbordet. Jag kan knappt förmå mig att skriva det. För då kanske det blir sant. Jagkuggademinförstatentapåläkarprogrammet. Niokommafem poäng ifrån att slippa en omtenta. Men framförallt, 9,5 poäng ifrån att visa mig själv att jag duger. Vem vill ha en läkare som inte klarar tentorna? Som inte förstår vad hon läser? De säger att alla som tar sig in på läkarprogrammet också tar sig ut. Det känns som önsketänkande. När jag åkte hem från Linköping för drygt en vecka sedan hade jag klarat av min första termin och hade bara 10 kvar. Nu har jag fortfarande 11 terminer att ta mig igenom.

Det är svårt att tänka att jag hade kunnat göra något annorlunda. En del grejer måste man göra. Äta. Sova. Duscha. Fast å andra sidan, Boron bryr sig inte om ifall man har fett hår, kanske jag också borde strunta i det. Det jobbigaste är att veta att jag gav allt jag någonsin kunde under de där 12 helvetesdagarna av tentaplugg. Och nu måste jag göra det igen.

Gamla tårar står det som rubrik. Och det är för att de tårarna som kom när det stora feta U:et hamnade i min inkorg, måste torka nu. Från och med att jag går och lägger mig ikväll ska mitt förråd av jävlaranamma fyllas på. För jag VET att jag ska klara den där sablarns tentan i augusti! Jag behöver bara bli 11,87% bättre. Det ska gå!

Mat-Sandra; bulgursallad

Här kommer ett seriöst inlägg om en väldigt seriös maträtt! Det blev så himla gott så jag bara måste dela med mig. Jag hade i följande (observera att detta räcker till minst 4 portioner):

1,5 dl bulgur
1 dl gröna linser
2 avokado
1 röd paprika
1/2 gurka
Fetaost
1 liten burk kidneybönor
1 liten burk majs

Sedan gjorde jag egen tzatsiki och hade till. Mums, vad mumsigt det blev!

Vecka 5

Är redan inne på min femte vecka som läkarstudent! Herregud, vad tiden går. Att tänka att det bara är 215 utbildningsveckor kvar tills jag kan kalla mig läkare är helt sjukt. Än känns det inte som att jag hunnit landa. Dagarna går förbi, en del fyllda av intressanta föreläsningar och en del HELt värdelösa. Men ibland är det som att någon knuffar till mig och säger "Hej, du ska bli läkare. Du är precis där du vill vara i livet." och då blir jag alldeles varm inombords och kan le fånigt i flera minuter.

Vad har då hänt sedan jag kom hit? Två veckor av underbar nollning, massa basgruppsträffar om hälsa och etik, massa konstiga föreläsningar om ingenting, danskurs, promenader runt Stångån, korvstroganoffätning, fracksömnad... jag har haft så otroligt kul! Och jag hoppas och är nästan övertygad om att jag kommer fortsätta stormtrivas här :)

För att göra er lite avundsjuka så kan jag berätta att vi har 4 grader och gröna gräsmattor. I februari. Det är som att vara utomlands!

Det är när man ser botten man inser hur bra man hade det

Jag är helt övertygad om att det har skett ett inbrott på mitt rum. Inget har blivit taget, men någon har gått in i mitt badrum och använt upp nästan all min moringa-body butter. För det kan bara inte vara så att jag redan använt upp allt. Det går jag inte med på!

Varför jag vill bli läkare

Har fått frågan ganska många gånger om varför jag vill bli läkare, och det är ganska svårt, nästan omöjligt att förklara det. Särskilt kortfattat. Men jag tänkte ändå försöka dela med mig av några tankar.

Rollen som läkare bör beträdas av någon med förmåga att se alla människor. Att kunna trösta förbehållslöst. Att vid behov lindra. Att ge av hela sig själv utan att någonsin ha krav på att få någonting tillbaka. Att veta att jag skulle kunna utvecklas till en sådan människa är skäl nog för mig att välja läkaryrket. Att få använda medlidande och kunskap som verktyg i en profession där det handlar om att hela och bota skulle få mig att känna mig enormt priviligerad.

Det kommer att bli hårt. Vägarna kommer att vara långa och krångliga. Jag kommer ställas inför många, mer eller mindre, livsavgörande val. Men då, i det mörkaste av mörkaste, hoppas jag kunna gå tillbaka till den här texten. Hoppas på att kunna läsa mellan raderna och återfinna den där gnistan som just nu är så stark. Jag vill ju det här! Jag suktar efter den kunskap och erfarenhet som kommer forma mig till den människa jag en dag kommer bli.

Jag hoppas och tror att studieformen i Linköping kommer gagna mig i den mån att den kommer göra mig mer öppen för vad som är viktigt i en situation och, kanske framförallt, att jobba i team med människor som kan lika mycket som jag, men om andra saker.

Och mina kära vänner, just därför vill jag bli läkare!

Läkarkillar

Yes, läkarkille ska man ha, annars får det va!

Nollan

Lång, informationssmäckad, rolig, tröttsam, varm, kall, skrattig, gåig, räddaste-jag-någonsin-varit, god, mer skrattig, beundrande och supernöjd har min första dag som nolla vid Hälsouniversitetet varit. Har blivit sååå bra omhändertagen av faddrar för att sedan bli skrämd till närmast hjärtstopp av fadderister. Vilken dag! Fler sådana, tack!