Mitt äventyr är över

Idag är det exakt fyra veckor sedan jag kom hem från Paris. Femton veckor spenderade jag där. Jag insåg det inte då, men nu, när jag har haft lite tid på mig att reflektera, börjar jag inse att det jag varit med om faktiskt är väldigt häftigt och det är någonting jag kommer bära med mig för alltid.

(För alla som har undrat ihjäl sig, ja, rumsbesiktningen gick superbra! Damen kom in i rummet, öste ur sig superlativ som "C'est impeccable! Vraiment nickel!", sedan gick hon efter cirka fem minuter.)


Positiva saker som hänt:
- Min franska har förbättrats cirka tusen procent (dock är jag låååååångt ifrån flytande!).
- Jag har fått betalt för att varje dag vistas på en av världens mest besökta parker.
- Jag har fått se fantastiska parader och shower.
- Jag har träffat nya vänner (en del hoppas jag på att kunna hålla kontakten med även efteråt!)
- Jag har besökt Paris minst 20 gånger.
- Jag har gjort massa häftiga grejer i Paris och sett alla turistställen (utom Père Lachaise).
- Jag har druckit vin på en brygga i mörkret med gitarrmusik i bakgrunden.
- Mina familjer och vänner har hälsat på och jag fick visa dem runt.
- Jag har kommit till en helt främmande butik i ett helt främmande land och när jag gick därifrån hade jag förvandlats till kungen av butiken! Folk som jobbat där i flera år kom till mig och frågade om hur saker skulle skötas.
- Jag har vid minst sju tillfällen fått beröm för min engelska och vid minst fyra tillfällen blivit tillfrågad ifall jag är engelsk.
- Jag har hittat Jablines.


Negativa saker som har hänt:
- Jag har upplevt hur det känns att vara enormt ensam.
- Jag har svurit över den franska byråkratin minst 25 gånger.
- Jag har känt mig utanför på grund av språkbarriärer.
- Jag har blivit irriterad på gäster.
- Jag har varit med och brutit mot den franska lagen vid två tillfällen (haha...).
- Jag har varit rädd.
- Jag har varit med om tre mycket tråkiga utekvällar i Paris.
- Jag har blivit ratad på grund av min franska efter att gäster bett om att få prata med någon som behärskar språket.
- Jag har kommit försent.
- Jag har haft tråkigt.
- Det har varit den sämsta sommaren i Paris (vädermässigt) på flera, flera år.


Fysiska påföljder av 15 veckor i Paris:
- Mitt hår har blivit sjukt långt.
- Jag har gått ner 3 kilo (och mer skulle det ha blivit om jag inte levt på pain au chocolate under min sista månad).
- Jag har handlat nya kläder och skor.


Det är så mycket jag kommer sakna och så mycket jag är jätteglad att slippa. Allt som allt är jag sjukt glad över att jag åkte och stolt över mig själv. Visst, många gånger hade jag tråkigt och var missnöjd, men å andra sidan så är det väl så livet ser ut. Man kan inte alltid må bra och trivas.

Jag har fått mer förståelse för invandrare i Sverige. Nu vet jag hur det känns att komma till ett land och inte veta någonting om lagarna som finns och inte kunna uttrycka vad jag vill ha sagt. Jag vet också till 100000% att jag inte är lesbisk. Och att jag vågar åka berg- och dalbana om jag bara ger mig fanken på det.

Vad händer nu då?

Jag vill bara börja att säga att det var sjukt underbart att träffa familjen igen. Att träffa alla kompisar, lärare och vanligt, svenskt folk. Sedan jag kom hem har jag jobbat litegrann på olika skolor, fritids och förskolor. Det är jättekul! Men samtidigt vet jag att jag inte skulle stå ut med att göra det hela livet. Därför räknar jag ner tiden till den 8:e december då jag får veta om jag blivit antagen till läkarprogrammet eller inte. Det är också någonting jag lärt mig om mig själv i Paris. Jag vill verkligen, verkligen bli läkare och det kommer få ta den tid det tar. Kommer jag inte in den här gången kommer jag vänta till våren. Och till hösten. Och till våren. Och till hösten. Och... ja, ni förstår :)

Jag fick veta när jag kom hem att ni är rätt många som följt mig under sommaren. Det känns jättekul! Hoppas jag inte har varit alltför bitter eller tråkig. En del har bett att jag ska fortsätta blogga och jag erkänner, det blev lite tomt när jag kom hem att inte logga in här och kolla läget varje dag. Men det känns som att nu när jag är hemma i gamla Sundsvall så finns det inte så mycket roligt att skriva om. Eller vad säger ni? Vill ni läsa om "Idag var jag på ICA MAXI. De hade extrapris på vindruvor."? Lämna i så fall en kommentar så får vi se vad vi kan göra åt saken :)

Tack för den här sommaren! Tack Disneyland. Tack Paris. Tack Frankrike. Tack alla underbaringar! På återseende.

Min sista dag

Idag arbetade jag min sista dag på Disneyland. Jag var på Harrington's, som vanligt, min älsklingsbutik! I början höll jag på att dö av tristess för det var helt tomt i säkert en timme. Sedan blev det som vanligt igen. Jag älskar att jobba morgonen när man är själv i butiken och verkligen kan ta sig tid och prata med gästerna. Det är så jobbigt att göra när arbetskompisar står och hänger över en. Nu har jag till och med blivit så tuff att jag brukar småprata på franska! Det ni!

I alla fall så hade jag ju tagit med chokladbollar och jag ställde det inne på kontoret, men när jag kom tillbaka en stund senare hade ingen ens smakat en enda. Då öppnade jag locket på burkarna, för jag tänkte att de kanske var rädda. Och vips började folk käka! De kom till mig och sa att de var sååååååå goooooodaaaaa! Ryktet spred sig och folk från andra butiker kom också och smakade. Folk från lagret åt och till och med en kille som kommer förbi en gång per dag och skjutsar grejer till hotellen. Det kom folk jag aldrig träffat förut och berömde mig för dem. Och så smakade jag själv och shit, alltså, de var jätteäckliga! Alldeles för mycket kakao så de var alldeles svarta, hårda och konstiga. Men men, smaken är väl som baken!

Jag börjar fundera på om det var snäll-med-Sandra-dagen idag, för alla var verkligen hur gulliga som helst! En kille, som jag gillar jättemycket, sa att jag såg så väldigt feminin ut med utsläppt hår och att han gillade att folk såg honom stå och prata med en sån attraktiv kvinna - hahaha! Snygga killen från butiken vi delar lokal med, som jag knappt vågat säga hej till, kom också och pratade med mig och jag lyckades hålla en konversation på säkert en kvart - på franska - intressant. Och min team leader, han som gav mig namnbrickan, kom till mig och sa massa om hur bra jag var i kassan, att jag alltid är effektiv, alltid ler och arbetar väldigt autonomt. Typiskt att alla ska bli så schyssta nu! Hade det varit såhär hela tiden hade jag ju trivts hur bra som helst.

Sedan skulle jag gå hem och skulle gå omkring och säga hejdå till alla. Det skulle inte vara något problem för de flesta gillar jag inte. Jag kommer inte sakna dem och en del kommer jag förmodligen aldrig tänka på igen. Men adderar man massa hejdån med endast tre timmars sömn leder det oavbrutet till övertrötthet och när Francesco kramade mig och berömde mig för att jag lärt mig allting så fort och var så duktig och allt, då började jag stortjuta. Usch, vad pinsamt!

Sedan kom jag hem och skulle börja städa och packa. Jag tänkte att jag är nog färdig vid 22, så kan jag se lite på film och sova tidigt. Men så insåg jag att jag inte hade några som helst kontanter till tvättmaskinen, och jag måste ju tvätta sängkläderna. Så det var bara att ta sig en promenad till närmaste bankomat, vilken ligger cirka 10 minuter härifrån. Så när jag kom hem insåg jag att tvättomaten inte accepterar större sedlar än 5:or, och jag hade en tjuga. Så jag fick gå till McDonald's, som ligger 20 minuter bort (enkel väg!), köpa en milkshake för 2 euro, och sedan traska hem igen. Jag började väl städa på allvar vid 22 kanske, och nu börjar jag snart känna att jag är klar. Jag har inte packat handbagaget och inte städat diskhon, men det tänkte jag göra imorgon bitti. Jag har varit så sjuuuuukt noga när jag har städat, för det gick ju inte så bra förra gången (slutade i tårar för min del). Så jag hoppas verkligen de inte har något att klaga på, för då dör jag! Skulle ju vara snyggt om jag får välja mellan att missa flyget för att städa mer, eller förlora min deposit på 2000 spänn.

Har förresten slängt helt sjukt mycket grejer. Typ mat som legat här hela sommaren (då menar jag ris, pasta och sånt, era snuskisar!), vin, en hel flaska diskmedel, disktrasor, burkar, glas, påslakan och massa sånt. Imorse var soptunnan härnere tom. Ni vet en såndär återvinningssoptunna, en stor? Nu, när jag slängt allt mitt, är den nästan full. Och jag hade inte så många påsar heller så jag har mest bara lagt mina grejer där. Hoppas jag hunnit sticka härifrån innan de märker det och kan anklaga mig!

Nu ska jag försöka få lite välbehövlig sömn. Skulle behöva duscha, för jag svettas som ett djur efter all städning, men då smutsar jag bara ner. Jag får nöja mig med att dutta lite i pannan med en blöt handduk. Förlåt mig om jag luktar svett när jag kommer hem. Justja, på tal om svett, måste berätta en sak! Idag, när jag tömde mitt skåp på jobbet, luktade det så sjukt äckligt av mina skor! Jag hoppas personen som ska kontrollera att skåpet är tomt inte blir blind av den frätande syran som måste tränga ut därifrån. Och så har jag lagt alla skor i handbagaget för att de är så tunga. Och tidigare, när jag skulle lägga ner en bok också, så öppnade jag väskan och fällde till och med en liten tår för lukten som slog emot mig var så bastant. Den lukten är det ingen som kan tävla med. Väskan kommer inte gå igenom tullen för den kommer klassas som en bomb.

Mina vovvar

Snart får jag träffa mina vovvar! Åh, vad jag längtar!!

Att handla är en lyx

Nu börjar det närma sig hemresa för mig. På fredag sticker jag tillbaka till Svea Rike. Det är massa som ska göras innan dess! Imorgon är det min sista dag på jobbet, så jag vill bjuda på något. Min rumskompis tog med sig negerbollar när hon slutade, och det tyckte jag var så himla smart för det är lätt och svingott, så jag ska också ha med mig det. Har varit uppe på morgonen nu och bakat och sett på Idol (varför röstade ni inte på Amanda Persson? :O), så nu ska jag snart åka och jobba. Ikväll blir det Villagen med några från jobbet. Det kan bli intressant!

I alla fall, igår skulle jag handla grejer till baket. Havregrynen gick bra, jag har ju letat efter det i 15 veckor, så jag började ha ganska bra aningar om vart det kunde finnas. Sedan hittade jag kokos rätt fort också, snubblade över en kak/bak-avdelning. Jag tyckte att kakaon skulle finnas där någonstans, men icke. Gick omkring i säkert 20 minuter och letade innan jag frågade en tant som jobbade där. "Men det är ju där borta." sa hon och pekade på stället där jag stått och bara stirrat i säkert 5 minuter. Jag gick tillbaka och stirrade och letade överallt där hon pekat i ungefär 10 minuter. Sedan sa de att affären stänger om 5 minuter så jag gick tillbaka till henne och sa att jag verkligen inte hittar det, och frågade om hon kunde visa vart det står. Då suckade hon jättehögt och sa "Nej, vi har stängt nu.". Då blev jag arg, för det är faktiskt inte mitt fel att de har organiserat sina hyllor HELT ologiskt (fisken med frukten - hallå?). Dessutom verkar hon aldrig ha smakat negerbollar utan kakao, jag tror inte det skulle vara så gott. Så jag sa att hon fick ta och visa mig och då blev hon ännu surare och stampade fram till en helt annan hylla än den hon pekat på först. "Där är det! Där har du mer. Kakao, kakao, kakao, överallt!" sa hon. Jag tog ett paket, skrattade lite åt henne och log sedan överdrivet "Tack så heeeeeemskt mycket för din hjääääälp!". Nu i efterhand undrar jag om jag inte skulle ha tagit och frågat henne att jag är med och bidrar till hennes lön så hon kanske skulle vilja vara lite schysst och inte skrämma bort sina kunder.

Nu har jag i alla fall 45 små negerbollar i burken och fyra små negerbollar i magen. Det vart lite mycket kakao, men jag tänker att det kanske kan ta bort barnsligheten på det. Typ som att mörk choklad är vuxnare än mjölkchoklad.

Farväl Paris

Igår var en dag som började lite konstigt och avslutades väldigt fint. Det här med kindpussar, hörrni... det kanske är gulligt och så, men det finns så mycket trubbel med det. Typ, vem ska jag pussa? När ska jag göra det? Ska man hålla om varandra? Ska man viska saker till varandra? Vad ska man viska? Och ja, massa saker att ta ställning till. Jag trodde i alla fall att jag hade fått grepp om det mesta, men tydligen inte. Det är en tjej på jobbet som jag alltid pussar när vi träffas. Och så igår, när jag stod i kassan, så kom hon. Hon lutade sig mot mig och då trodde jag att det var dags, så jag dök fram med huvudet och pussade henne på kinden. Då ryggade hon undan med ordet "Woaah!" och frågade sedan "Har du sett min penna?". Det var alltså det hon böjt sig fram för att kolla. Och där anföll jag henne med en blötpuss. Mysigt va? :D

På tal om mysigt, efter jobbet åkte jag, Laura och Georgia till Paris. Vi satte oss på Pont des arts med en flaska vin och lite frukt. Åh, vad fint det är vid Pont Neuf på kvällarna med alla lampor, båtar och människor som sitter och spelar gitarr! Och i bakgrunden glittrar Eiffeltornet. Det var när vi satt där som jag insåg att jag börjar och avslutar mitt parisäventyr på samma sätt. Första (eller andra) gången jag var i Paris satt jag med vänner på samma bro och drack vin. Och sista gången i Paris ser likadan ut. Fint, va? Hade jag varit poet hade jag kunnat skriva en dikt om just det sammanträffandet! Och när jag satt där och tittade ut över allt det vackra kände jag att jag inte är ledsen över att åka hem. Jag känner att jag är färdig med Paris för den här gången. Även om jag inte har sett ens hälften av vad som finns att se så känner jag att jag har utnyttjat Paris till max. Häromdagen på jobbet satt vi och pratade och då var det en tjej som sa att hon bara varit i Paris en gång (hon är fransk och bor alldeles utanför!). Då frågade de mig hur många gånger jag varit där. Jag svarade typ 20-25 och då blev de alldeles imponerande. Men jag tycker inte det är konstigt. Vad som är konstigt är folk som stannar ute vid Disneyland även på sina lediga dagar.

I alla fall, jag tror att anledningen till att jag inte är ledsen att åka hem är för att jag vet att det bara är ett tills-vi-ses-igen-hejdå. Jag känner i hela kroppen att det inte var sista gången jag var i Paris. Jag kommer definitift komma tillbaka! Kanske nästa sommar, kanske om 25 år. Det får vi se :)

En sista grej som hände; varken Laura eller Georgia hade tunnelbanekort, de hoppade över spärrarna. Då började jag tänka att jag kanske varit dum som betalat så mycket för månadskort till Paris. Men samtidigt är det så skönt att bara kunna ta vilket tåg som helst, så det är nästan värt de hundralappar jag förlorat! Hade jag inte haft kort hade jag nog inte hängt lika mycket Paris. I alla fall, när vi skulle hem gick vi mot spärrarna. Så fick Georgia syn på massa poliser så då saktade vi helt plötsligt av och började låtsas att vi kommit fel. Måste ha sett gaaaaanska uppenbart ut! En kontrollant kom fram till oss och bad att få se biljetterna. Jag svär, jag har aldrig varit gladare att ha biljett! Han sa till de andra tjejerna att de skulle få betala 40 euro var. När de inte hade det suckade han och sa "Okej, jag är schysst, ni får betala 40 euro tillsammans.". Dock så tog han inte kort, bara cash eller check (hej, och välkomna till Frankrike. Det enda landet där du fortfarande på ett naturligt sätt kan leva i 60-talsmiljö). Då undrar jag, vad gör man om man inte har cash? Oftast har jag ingenting i min plånbok, utom kortet. Vi började skramla och fick till slut ihop 38,95. Då suckade han och skakade på huvudet. "Nej, det där tar jag inte emot.". Så tog han våra sedlar, vilket blev 25 euro, sedan skickade han iväg oss. Han gick alltså från 80 till 25, bara för att han inte ville ha 20-centare. (Ärligt, vem har 800 spänn i plånboken?!). Undra vem som blev lurade, han eller vi. Vi räknade i alla fall ut att bötern blev lika dyr som det hade blivit för dem att köpa biljett.

Nu ska jag iväg och jobba! Min allra sista close. Sedan har jag bara två dagar kvar. Pusselipuss!

Sen syns jag inte mer

Åh, vilken härlig dröm jag hade inatt! Det började med att jag var på jobbet och städade bland julgrejerna. Sedan insåg jag att en "Tour Eiffel Mickey Minnie" var trasig så jag var tvungen att slänga den. Men så kände jag helt plötsligt en djup kärlek till just det ornementet så jag visste att jag var tvungen att skydda det. Så när en häst skrittade förbi på trottoaren svingade jag mig upp på den och red iväg. Det gick fortare och fortare och allt bara svischade förbi när jag red ifrån vakterna. Och det kändes på riktigt också, hur fort det gick! Det är den härligaste känsla jag haft. Ändlös frihet! Så nu vill jag verkligen, verkligen lära mig att rida. Men jag har inte råd att gå på ridskola eller något, så är det någon som har en häst och vill lära mig? :D

Sommarkläderna har plockats fram

för det är varmt i Baugettis :D

Schysst!

Shit, höll på att börja gråta imorse när jag insåg att jag inte hade internet. Igårkväll funkade det inte, men jag var säker på att det skulle ha fixat till sig tills imorse. Vet inte hur jag hade klarat mig utan internet den sista veckan! Jag som ska baka och allt.

Igår, när jag jobbade, hände något jättegulligt! En av mina teamisar, förmodligen den snällaste människan på jorden, kom smygande till mig. Han såg sig omkring för att se att jag var ensam, sedan sa han; "Du, Sandra... du vet väl att på din sista dag kommer du behöva lämna tillbaka din namnskylt?". Jag nickade sorgset. "Jag vet, men jag vill inte!". Då sken han upp och log. "Därför har jag fixat den här åt dig! Du får inte säga något!". Och så la han en skylt framför mig och sprang iväg. Åh, vad lycklig jag blev! Nu har jag bytt så jag har den nya, fejkskylten på jobbet, på så sätt kan jag ta hem den riktiga, som jag haft hela sommaren :D