Är för en gångs skull uppe tidigt och ska uträtta en massa saker innan jobbet. Börjar med en mysig frukost som bara är mysig för att det fortfarande är mörkt i rummet och jag ligger i sängen. Själva ätandet är inte så mysigt för det som finns i mitt kylskåp kan sammanfattas i tre saker; margarin, tomatsås och ett ägg som legat där i fem veckor. Mums! Som ni kanske gissar står att handla överst på min att-göra-lista. Frågan är om jag kommer orka bära hem allting jag behöver. Och jag har äntligen ätit slut på alla mina äckliga flingor så idag får jag köpa nya! Återkommer om vilken sort det blir. Det är förvånansvärt få sorter som inte innehåller choklad.
Passar även på att gratta mig själv på hundrainläggsdagen. Det trodde vi aldrig, va? Att den här bloggen skulle användas så flitigt?
Imorgon kommer mammis, Tomasis, Victor och Kaisis! Åh, vad kul det ska bli! Hoppas det blir lika bra som när pappa och de var här och att det inte regnar allt för mycket.
Nu ska jag fortsätta min mysiga iste-frukost (det enda jag har att "äta") och titta på lite film innan jag sticker iväg och slåss med morgonhandlarna. Hörs!
tisdag 6 september 2011
måndag 5 september 2011
Jag måste åka hem!!!
Jag måste komma hem nu! Jag var inne på tv4-play för att se på Idol och då stod det "Videon är av rättighetsskäl bara tillåten i Sverige.". Vad är det för trams? Hur ska jag kunna sitta här och inte titta på Idol? Jag som inte har missat ett avsnitt på 7 år?! Jag kommer hem om 4 veckor, då är vi ju typ redan framme vid fredagsfinalerna, om inte mer! Jag kommer inte ha hunnit få någon favorit, ha sagt min åsikt om nya juryn eller någonting. Fy vilken taskig Idol-säsong!
Erik Grönwall - fortfarande den bästa Idoldeltagaren någonsin!
Sommaren är kort
Nu är sommaren officiellt över för imorgon går Disneyland tillbaka till sitt normalschema. Det innebär att ikväll var sista kvällen för paraden, fyrverkerierna och Tarzan. Lite tråkigt är det allt! (Men oroa dig inte, mamma, det är jättehäftigt ändå!). Det är helt otroligt vad snabbt sommaren har gått. I fredags var det 11 veckor sedan jag kom hit och nu är jag en av de som känner till min butik allra bäst. I flera dagar nu har jag fått vara den som hjälper de andra för att de inte är vana vid Harrington's, som ju är en ganska speciell butik.
Man kan ju inte annat än skratta åt administrationen i alla fall. Jag vet att jag har klagat på Frankrike förut och Disneyland har gjort det igen. Ikväll började en ny tjej hos oss. Dutyn frågade om hon hade stått i kassa tidigare och hon svarade att hon gjort det litegrann, så hon fick en kassa och dutyn stod bredvid hela tiden och förklarade allt. Sedan kom managern och började i princip slita sitt hår när hon såg att den nya tjejen stod i kassan. Då visade det sig att hon inte hade fått någon kassautbildning och därför inte fick ha hand om pengar. Och vips så var jag den enda som jobbade stängning som hade en kassa. Det innebar att mellan klockan 22 och midnatt fanns bara en kassa. Det är också den tid då det är som hetsigast för alla tänker att de ska köpa de "stora" grejerna alldeles innan de går hem, så alla vill ha figurer, statyer och snow globes. Så nu har jag fått erfara hur det är att jobba häcken av sig!
En sak som är bra med att det här var sista dagen på sommaren var att det är slut på superclose. Det här var sista kvällen jag jobbade till 2! Nu är den längsta dagen till 1. Det är superskönt för det är inte normalt att vara såhär pigg den här tiden! Något som dock suger är nya busstiderna. När jag slutar 23 eller 01 kommer jag alltid behöva vänta en timme på bussen. Ça va être dûr! Men det är ju bara för en månad, så det får gå. Jag får ta med en bok eller något och sitta för mig själv och vänta.
Nu ska jag slå på en film och dricka lite iste. Det är inte min sovtid förrän om ett par timmar så det är ingen idé att ens försöka låtsas som att jag kommer kunna somna. Pusselipuss och kramelikram på er så hörs vi snart!
P.S. alla ni som väntar på brev från mig - förlåt att jag är segast i hela världen! Ska försöka att få fingrarna ur arslet senast nästa helg efter mammis har varit här! D.S.
Man kan ju inte annat än skratta åt administrationen i alla fall. Jag vet att jag har klagat på Frankrike förut och Disneyland har gjort det igen. Ikväll började en ny tjej hos oss. Dutyn frågade om hon hade stått i kassa tidigare och hon svarade att hon gjort det litegrann, så hon fick en kassa och dutyn stod bredvid hela tiden och förklarade allt. Sedan kom managern och började i princip slita sitt hår när hon såg att den nya tjejen stod i kassan. Då visade det sig att hon inte hade fått någon kassautbildning och därför inte fick ha hand om pengar. Och vips så var jag den enda som jobbade stängning som hade en kassa. Det innebar att mellan klockan 22 och midnatt fanns bara en kassa. Det är också den tid då det är som hetsigast för alla tänker att de ska köpa de "stora" grejerna alldeles innan de går hem, så alla vill ha figurer, statyer och snow globes. Så nu har jag fått erfara hur det är att jobba häcken av sig!
En sak som är bra med att det här var sista dagen på sommaren var att det är slut på superclose. Det här var sista kvällen jag jobbade till 2! Nu är den längsta dagen till 1. Det är superskönt för det är inte normalt att vara såhär pigg den här tiden! Något som dock suger är nya busstiderna. När jag slutar 23 eller 01 kommer jag alltid behöva vänta en timme på bussen. Ça va être dûr! Men det är ju bara för en månad, så det får gå. Jag får ta med en bok eller något och sitta för mig själv och vänta.
Nu ska jag slå på en film och dricka lite iste. Det är inte min sovtid förrän om ett par timmar så det är ingen idé att ens försöka låtsas som att jag kommer kunna somna. Pusselipuss och kramelikram på er så hörs vi snart!
P.S. alla ni som väntar på brev från mig - förlåt att jag är segast i hela världen! Ska försöka att få fingrarna ur arslet senast nästa helg efter mammis har varit här! D.S.
söndag 4 september 2011
Jag älskar dig
Jag är helt kär i min blåa kavaj. Jag älskar min svarta också. Jag har aldrig älskat ett stycke svart och blått tyg så mycket. Jag undrar varför jag inte blivit med kavaj tidigare. Det känns som en stor del av mitt liv har varit utan mening så länge, men den figursydda formen och ränderna på insidan gör livet värt att leva. Nu funderar jag på att utvidga min samling. Härnäst kommer färgerna vit och vinröd täckas upp. Vem behöver köpa mat för sina pengar?
Dagar av besök
Nu har alla mina besök för veckan åkt hem och det känns förbaskat tomt. Det har varit så skönt att kunna prata med folk som förstår mig. Att inte behöva avsluta samtalet efter att ha frågat efter nationalitet, ålder och jobb. Att kunna internskämta och allt vad det innebär när man pratar med folk man känner.
Drar en kort resumé över allt som hänt i veckan;
Måndag: Jag åkte till Gare du Nord där jag mötte upp Sara och Elina. Vi åkte till deras hotell och sedan ner på stan för att käka lunch. Chocken kom när vi fick in notan och läsken kostade 7,50.
Tisdag: Var med Sara och Elina på Disney. Åkte Space Mountain. HJÄLP!
Onsdag: Åkte till Bussy-Saint-Georges och mötte upp pappa, Karina, Robin och Linnea. Följde med dem och tittade när de käkade på McDonald's. Väntade på tåget till Paris för att äta middag med Sara och Elina. Väntade mera. Insåg att det inte skulle komma något tåg. Gick på affären och handlade Wasabröd. Åt Wasabröd och drack vin på pappas hotellrum.
Torsdag: Mötte upp familjen i Chessy och gick en heldag på Disneyland. Jag hade superkul och jag tror att de hade det också! Blev också ensamstående när min colloc åkte hem. Konstigt!
Fredag: Åkte till Paris och tittade på Louvren och Notre Dame. Letade i hundra år efter en liten gullig restaurang jag hade sett en gång. Ringde till Örebro och tackade nej till en plats vid läkarprogrammet. Gick till Montmartre och Sacré-coeur. Handlade maaaassa mat. Hade picknick vid Eiffeltornet. Åkte upp i Eiffeltornet. Tittade på utsikten. Åkte hem.
Lördag: Sov, sov, sov, sov. Tvättade. Hade ont i fötterna.
Det har varit en fantastisk vecka och jag har haft jättekul!
Drar en kort resumé över allt som hänt i veckan;
Måndag: Jag åkte till Gare du Nord där jag mötte upp Sara och Elina. Vi åkte till deras hotell och sedan ner på stan för att käka lunch. Chocken kom när vi fick in notan och läsken kostade 7,50.
Tisdag: Var med Sara och Elina på Disney. Åkte Space Mountain. HJÄLP!
Onsdag: Åkte till Bussy-Saint-Georges och mötte upp pappa, Karina, Robin och Linnea. Följde med dem och tittade när de käkade på McDonald's. Väntade på tåget till Paris för att äta middag med Sara och Elina. Väntade mera. Insåg att det inte skulle komma något tåg. Gick på affären och handlade Wasabröd. Åt Wasabröd och drack vin på pappas hotellrum.
Torsdag: Mötte upp familjen i Chessy och gick en heldag på Disneyland. Jag hade superkul och jag tror att de hade det också! Blev också ensamstående när min colloc åkte hem. Konstigt!
Fredag: Åkte till Paris och tittade på Louvren och Notre Dame. Letade i hundra år efter en liten gullig restaurang jag hade sett en gång. Ringde till Örebro och tackade nej till en plats vid läkarprogrammet. Gick till Montmartre och Sacré-coeur. Handlade maaaassa mat. Hade picknick vid Eiffeltornet. Åkte upp i Eiffeltornet. Tittade på utsikten. Åkte hem.
Lördag: Sov, sov, sov, sov. Tvättade. Hade ont i fötterna.
Det har varit en fantastisk vecka och jag har haft jättekul!
Bjuder på en bild från Pirates of the Caribbean.
En i sällskapet visste precis vart man skulle
titta och när man skulle le.
Jag ska bli läkare, men inte idag
I fredags utspelades ett telefonsamtal som skulle kunna ha inverkan på hela mitt framtida liv. Jag kanske har nämnt någon gång att jag vill bli läkare? Jag tror jag har skrivit något deppigt inlägg någon gång också om hur långt borta drömmen ligger eftersom jag har så dåliga betyg. För ja, i läkarsammanhang är mina betyg dåliga, vad ni än säger. I alla andra sammanhang har jag superbetyg men för läkarprogrammet krävs verkligen toppelitopp! Statistiken de senaste fem åren har legat på maxpoäng. Jag har under mina tre år på gymnasiet träffat folk som har skrivit högskoleprovet under åtta års tid innan de kom in på utbildningen och jag räknade med något liknande för mig också. Men så blev det inte.
En stressad mamma ringde till mig och sa att om jag ringer till en person i Örebro så har jag en plats på läkarprogrammet vid Örebro Universitet. Jag ringde och ja, det stämde. De hade kommit till min tur i reservlistan. Ville jag skulle jag ha framtiden säkrad och mitt livs största dröm uppfylld. Men någonting fick mig att vackla, och det vacklet skulle kunna avgöra hela mitt liv.
Ja, jag tackade nej. Jag tackade nej till att uppfylla min dröm. Meningen med mitt liv. Hon frågade mig ifall jag kanske hade ångrat mig och inte ville bli läkare längre. Inget är mer fel än det! Att bli läkare är fortfarande den enda planen jag har med mitt liv. Det är fortfarande vad jag vill mer än någonting annat! Men sammanhanget och magkänslan gjorde ändå att jag sa nej.
1. Jag har redan missat över en vecka och skulle behöva infinna mig i Örebro inom några dagars varsel vilket innebär att jag skulle ha behövt bryta kontraktet med Disneyland och allt vad det innebär.
2. Jag skulle inte ha någonstans att bo.
3. Jag skulle inte ha någon litteratur.
4. Jag skulle ha missat den första roliga tiden och för lång tid framåt förbli "den nya flickan".
5. Jag vill inte plugga i Örebro.
Jag vet, allt ovanstående skulle kunna förbises och fixas om jag verkligen hade velat. Men ändå var det något som fick mig att tacka nej. Det passar helt enkelt inte nu. Men det här innebär ändå någonting sjukt stort! Jag kom in på läkarlinjen på första försöket. Efter jul är det ungefär hälften så många sökande, vilket borde innebära att jag nästan säkert har en plats då, och kanske där jag helst vill plugga också! Visst, det kan alltid hända något oförutsett, men jag känner mig i alla fall mycket säkrare nu på att jag kommer komma in än vad jag gjorde förut.
Att jag kom in med mina "dåliga" betyg är någonting sjukt stort och visar att allt går om man ger sig fasen på det. Ett nederlag innebär inte att man ska sluta kämpa. Som min gamla vikariegympalärare i fyran sa till mig när vi övade 60 meter: "Spring, Sandra! Spring allt du kan hela vägen in i mål, sedan kan du börja sakta ner!".
En stressad mamma ringde till mig och sa att om jag ringer till en person i Örebro så har jag en plats på läkarprogrammet vid Örebro Universitet. Jag ringde och ja, det stämde. De hade kommit till min tur i reservlistan. Ville jag skulle jag ha framtiden säkrad och mitt livs största dröm uppfylld. Men någonting fick mig att vackla, och det vacklet skulle kunna avgöra hela mitt liv.
Ja, jag tackade nej. Jag tackade nej till att uppfylla min dröm. Meningen med mitt liv. Hon frågade mig ifall jag kanske hade ångrat mig och inte ville bli läkare längre. Inget är mer fel än det! Att bli läkare är fortfarande den enda planen jag har med mitt liv. Det är fortfarande vad jag vill mer än någonting annat! Men sammanhanget och magkänslan gjorde ändå att jag sa nej.
1. Jag har redan missat över en vecka och skulle behöva infinna mig i Örebro inom några dagars varsel vilket innebär att jag skulle ha behövt bryta kontraktet med Disneyland och allt vad det innebär.
2. Jag skulle inte ha någonstans att bo.
3. Jag skulle inte ha någon litteratur.
4. Jag skulle ha missat den första roliga tiden och för lång tid framåt förbli "den nya flickan".
5. Jag vill inte plugga i Örebro.
Jag vet, allt ovanstående skulle kunna förbises och fixas om jag verkligen hade velat. Men ändå var det något som fick mig att tacka nej. Det passar helt enkelt inte nu. Men det här innebär ändå någonting sjukt stort! Jag kom in på läkarlinjen på första försöket. Efter jul är det ungefär hälften så många sökande, vilket borde innebära att jag nästan säkert har en plats då, och kanske där jag helst vill plugga också! Visst, det kan alltid hända något oförutsett, men jag känner mig i alla fall mycket säkrare nu på att jag kommer komma in än vad jag gjorde förut.
Att jag kom in med mina "dåliga" betyg är någonting sjukt stort och visar att allt går om man ger sig fasen på det. Ett nederlag innebär inte att man ska sluta kämpa. Som min gamla vikariegympalärare i fyran sa till mig när vi övade 60 meter: "Spring, Sandra! Spring allt du kan hela vägen in i mål, sedan kan du börja sakta ner!".
lördag 3 september 2011
Håll ut!
Imorgon eller på söndag kommer ett inlägg om allt jag gjort medan familjen Pappamedflera varit här, men nu är jag för trött. Jag kan säga så mycket som att vi i alla fall haft väldigt roligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)