torsdag 18 augusti 2011

I Afrika är det inte tanken som räknas

Idag har jag haft en mysig dag i min ensamhet i Paris. Var sugen på att åka och bada, men det blev så dåligt väder så jag lät bli. Det var nog tur! Jag hade världens tur för jag hittade en jättebra klädaffär i Paris. Jag spenderade säkert en timme därinne! De hade så sjukt mycket fina, billiga kläder. Note to self: affären heter chistera och hittas om man går åt "fel håll" på Rue de Rivoli och sedan svänger till vänster. Tyvärr var kläderna lite små på storlekarna vilket innebar att byxorna bara nådde till anklarna ungefär. Men jag hittade några saker ändå. Köpte ett linne, en plånbok och ett halsband, allt för bara 31 euro, alltså ungefär 300 kronor!


Det var en kvinna som provade massa kläder och så frågade hon mig om jag tyckte att hon passade i dem. Hon provade en jättefin plyschdress i blått som var jättesnygg mot hennes hudfärg (hon hade afrikanskt utseende). Sedan provade hon en jumpsuit som inte alls satt så fint, för hon var gravid så skärningen hamnade under magen. Men jag sa ändå att den passade perfekt. Man vet ju inte vad som kan hända med hormoner och sånt, bäst att vara på den säkra sidan!

Sedan gick jag en sväng längs Seine och över till Notre Dame. Hittade en jättesöt orkidé-marknad! Dit måste jag också hitta tillbaka när mamma kommer på besök. Efter det tog jag tåget till Montmartre. Det är så kul att åka runt i Paris när man får hitta bästa färdvägen och så. Typ "Jag tar den rosa mot Porte de Clingancourt, kliver av där, tar nästa till Porte Dauphine och... ja, det blir bra!" och så gör man det, och hamnar precis där man ska! Otroligt effektivt.

Vid Sacré-Coeur tittade jag på en sjukt duktig bolljonglör, viftade bort massa försäljare (blir galen på dem! Och blir så less på att man måste vara så otrevlig för att de ska fatta budskapet.) och försökte sedan gå in i själva kyrkan. Men se, det gick minsann inte! Det stod en stor skylt "No photos" så när vakten tittade på mig trodde jag han menade att jag höll kameran i handen. Jag sa att jag inte skulle ta några kort, men då skakade han på huvudet och sa "Shorts.". Jag fick alltså inte gå in i kyrkan för att jag hade shorts på mig. Visst, jag förstår litegrann på ett konstigt sätt att det kan vara förbjudet att gå in i en fin kyrka med korta shorts. Fast å andra sidan, det måste leda till enorma konsekvenser eftersom det är en sådan turistattraktion och på sommaren i Paris är det väldigt varmt, det är inte många som går omkring och är propert klädda. Dessutom var det ett par snygga jeansshorts jag hade, inte direkt badshortsmodellen. För mig gör det inte så mycket, jag var inte jätteintresserad, men jag tycker synd om de som kommer dit och verkligen vill gå in i kyrkan, men nekas för att de inte vill svettas i långbyxor.

Istället gick jag omkring lite i Montmartre, tittade på konstnärerna som målade av turister. Det märks verkligen vilka som är fejk och vilka som inte är det. En del ser ut att vara cirka 125 år, lockigt grått hår, basker på sniskan och deras bilder är helt underbara. Andra står där i hawaiiskjortor, har lärt sig säga "Cheap, come!" och deras bilder liknar inte alls modellen ifråga.

Idag har jag förresten dragit mitt strå till stacken och skänkt en timlön till Läkare utan gränser som arbetar vid Afrikas horn. Det blev 66 kronor. Jag blev nästan besviken på hur lite det var. Inte besviken på att jag har så dålig lön, mer besviken över att jag inte skänkt pengar tidigare. Men ni vet hur det är, man tänker "Jag borde...", så glömmer man det. Så tänker man "Alla andra gör det, det märks inte så mycket om jag låter bli.". Och så fortsätter det. Problemet är att när alla tänker så blir ingenting gjort. Jag blir så sjukt stolt över oss svenskar när jag läser att vi tillsammans har samlat in 10 miljoner (och idag 10 000 066!) till Läkare utan gränser. Det visar att när det verkligen gäller, då ställer vi upp! Jag hoppas och vill tro att andra länder skulle tänka så ifall vi behöver det någon gång i framtiden. Och det är ju faktiskt så att i en sånhär situation räcker inte tanken, utan det är agerandet som verkligen betyder någonting.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar