Jag ska bli läkare, men inte idag

I fredags utspelades ett telefonsamtal som skulle kunna ha inverkan på hela mitt framtida liv. Jag kanske har nämnt någon gång att jag vill bli läkare? Jag tror jag har skrivit något deppigt inlägg någon gång också om hur långt borta drömmen ligger eftersom jag har så dåliga betyg. För ja, i läkarsammanhang är mina betyg dåliga, vad ni än säger. I alla andra sammanhang har jag superbetyg men för läkarprogrammet krävs verkligen toppelitopp! Statistiken de senaste fem åren har legat på maxpoäng. Jag har under mina tre år på gymnasiet träffat folk som har skrivit högskoleprovet under åtta års tid innan de kom in på utbildningen och jag räknade med något liknande för mig också. Men så blev det inte.

En stressad mamma ringde till mig och sa att om jag ringer till en person i Örebro så har jag en plats på läkarprogrammet vid Örebro Universitet. Jag ringde och ja, det stämde. De hade kommit till min tur i reservlistan. Ville jag skulle jag ha framtiden säkrad och mitt livs största dröm uppfylld. Men någonting fick mig att vackla, och det vacklet skulle kunna avgöra hela mitt liv.

Ja, jag tackade nej. Jag tackade nej till att uppfylla min dröm. Meningen med mitt liv. Hon frågade mig ifall jag kanske hade ångrat mig och inte ville bli läkare längre. Inget är mer fel än det! Att bli läkare är fortfarande den enda planen jag har med mitt liv. Det är fortfarande vad jag vill mer än någonting annat! Men sammanhanget och magkänslan gjorde ändå att jag sa nej.

1. Jag har redan missat över en vecka och skulle behöva infinna mig i Örebro inom några dagars varsel vilket innebär att jag skulle ha behövt bryta kontraktet med Disneyland och allt vad det innebär.
2. Jag skulle inte ha någonstans att bo.
3. Jag skulle inte ha någon litteratur.
4. Jag skulle ha missat den första roliga tiden och för lång tid framåt förbli "den nya flickan".
5. Jag vill inte plugga i Örebro.

Jag vet, allt ovanstående skulle kunna förbises och fixas om jag verkligen hade velat. Men ändå var det något som fick mig att tacka nej. Det passar helt enkelt inte nu. Men det här innebär ändå någonting sjukt stort! Jag kom in på läkarlinjen på första försöket. Efter jul är det ungefär hälften så många sökande, vilket borde innebära att jag nästan säkert har en plats då, och kanske där jag helst vill plugga också! Visst, det kan alltid hända något oförutsett, men jag känner mig i alla fall mycket säkrare nu på att jag kommer komma in än vad jag gjorde förut.

Att jag kom in med mina "dåliga" betyg är någonting sjukt stort och visar att allt går om man ger sig fasen på det. Ett nederlag innebär inte att man ska sluta kämpa. Som min gamla vikariegympalärare i fyran sa till mig när vi övade 60 meter: "Spring, Sandra! Spring allt du kan hela vägen in i mål, sedan kan du börja sakta ner!".