Första steget mot drömjobbet

Nu är bollen satt i rullning. Tårtan är bakad. Skjortan är struken. Bildligt alltså. Vad jag försöker säga är att nu är jag på gång. Mot Paris! Jag! Jag som alltid brukar fixa sommarjobbet någon gång i slutet av maj har redan hela sommaren planerad och kan knappt bärga mig innan det är dags att åka iväg. Jag tänkte berätta lite om hur det gick till när jag fick det här jobbet.

Det började med att Karina visade mig en annons i Arbetsförmedlingens platsbank om att Disneyland Paris sökte svenska engelsk- och fransktalande ungdomar för sommarjobb i parken. Jag tyckte det lät jättekul, men samtidigt visste jag ju att ett sådant jobb är för duktiga människor. Sådana som vet hur man böjer verb i alla temaformer. Sådana som har stått i kassa i tusen år och är jätteduktig på kundkontakt. Alltså, ingenting för mig. Därför var det mest på skoj jag skrev ihop ansökan och skickade iväg den. Ska jag vara ärlig glömde jag till och med bort det så jag skickade in alltihop ungefär två veckor innan intervjuerna skulle äga rum. Det kom ändå ett mail några dagar senare om att jag skulle komma till Stockholm den 26:e januari för kortare information och en intervju. Och sedan stod det där hemska som fick min mage att dansa tango hela intervjudagen. "Intervjuerna sker på franska och därför faller många bort redan där.". Jag låtsades dock som att det regnade och åkte dit ändå.

När jag kom dit var jag ungefär två timmar tidig och med risk för att tappa bort mig vågade jag inte gå därifrån utan satt kvar och blev ännu nervösare. Alla som som klev in genom dörren såg jättefranska ut och jag kände mig verkligen som den norrlandstjej jag är.

Vi blev kallade till information 13.30 och till min förtjusning insåg jag att jag förstod all franska som talades på informationsfilmen. Jag fick ytterligare en ego-kick när jag hörde en tjej fråga sin kompis "Hur säger man 'Jag är 21' på franska?". Då fick jag i alla fall bli säker på att jag inte var absolut sämst där.

Vi delades in i intervjugrupper och jag var tvungen att vänta i ytterligare ungefär två timmar på min tur. Jag hade god tid på mig att kolla ut vilken rekryterare jag ville ha och vem jag definitivt inte ville prata med. Jag fick den som var mitt emellan den snälla och dumma och det var väl helt okej, antar jag. Vi intervjuades tre och tre och lottade om vem som skulle börja. Självklart föll lotten på mig och det var bara att börja med mitt inövade tal och le. Le, le, le tills käkarna gick ur led. Hon ställde några frågor och jag förstod det mesta, men inte allt, så då övergick vi till engelska, eftersom hon ville testa mina kunskaper i det också. Efter intervjun sa hon ingenting, visade inga miner alls och övergick bara till nästa stackare. Det hela avslutades med de sedvanliga orden "vi kommer att höra av oss" och sedan var det bara att traska tillbaka till tåget och börja uppdatera mailen var femte minut. Sex dagar senare var det där. Precis innan jag väntat så länge att jag höll på att gå under låg det i inkorgen. Mailet. Brevet. Raderna. We would like to confirm our desire to have you join our Parks and Resort this season.